Vad är det för liv vi vill leva?

Tack för era fina ord efter att mitt inlägg Att resa sig. Mitt beslut att berätta känns fortfarande helt rätt. Jag behöver inte undanhålla saker när jag skriver på bloggen. Jag kan vara ärlig. En befrielse.

Det är så många drabbade av utmattningssyndrom, den nya folksjukdomen. Alla känner någon eller känner någon som känner någon. Samtidigt pratas det så lite om det. Jag har inte heller velat prata om det. Jag har som sagt tyckt det varit jobbigt när jag har fått frågor om hur jag mår, vad jag gör och så vidare. I början handlade det nog mest om en acceptans från min sida, jag hade inte erkänt för mig själv var jag faktiskt hade hamnat. Vart jag hade drivit mig själv till. Nu på senare tid när jag orkar träffa vänner och vara ute bland folk handlar det många gånger snarare om en rädsla för hur omgivningen ska reagera om jag berättar vad som hänt. Och hur kommer jag i min tur reagera på hur omgivningen reagerar? Ibland gör jag ett medvetet val att inte berätta. Ibland skulle jag vilja men vågar inte. Jag har upplevt att det är lite tabu att prata om utmattning, panikattacker och ångest, egentligen alla typer av psykiska besvär. Att det är inget man pratar om. Något man hyschpyschar om.

Jag tror att alla parter skulle tjäna på om utmattningssyndrom diskuterades. Vad händer i kroppen? Vad händer med psyket? Hur känns det? Den drabbade skulle finna en tröst i att inte vara ensam och lättare få svar på frågor som man idag till stor del själv får söka svaren efter. Omgivningen skulle få en annan förståelse. Idag tror jag att många är rädda för att säga och att göra fel. Att man inte vet hur man ska bete sig. En öppenhet kring fenomenet skulle ta bort tabun!

Öppenhet och diskussion handlar också om att samtala kring och reflektera över det liv vi lever. För vad är det för liv som resulterar i att människor tappar ork och livslust? I dagens samhälle belönas arbete och prestationer. Sådana saker som i för stor mängd leder till att människor hamnar i sjukskrivning. Att inte arbeta är skamligt. Att vara sjuk är skamligt. Är det så här vi vill att det ska vara? Vi måste börja prata om hur det är och hur det ser ut. Diskutera. Lyssna. Prioritera. Reflektera. För vad är det för liv vi vill leva egentligen?

Så är det något du undrar över, fråga! Jag svarar så gott jag kan.

Hittade precis hit via din rubrik, som var så lockande... och så bra och klokt du skriver!!

Jag drabbades själv av utmattningsdepression 2002 (om det nu var hela sanningen kan ingen veta, min sjukdomshistoria blev väldigt komplicerad senare...) och jag håller med dig, detta måste vi tala om, vi som orkar, för alla som går igenom det, och för alla anhöriga som också drabbas... Så bra att du skriver om detta!!



Härlig blogg du har! Jag kommer tillbaka och läser lite mer i dagarna!:)

Kram Milla

Jag tycker det är bra att du fortsätter skriva om det här Johanna, som du säger man behöver göra det mindre tabu! Utmattningsdepression kanske inte är lika vanligt, men annars har jag läst att varje människa någon gång i livet går igenom någon typ av depression, det är helt naturligt och inte farligt.. men vi matas från samhället att man ska vara lycklig och lyckad, alltid. och när man inte alltid är det (eftersom livet är båda plus och minus) mår man dåligt över det och det blir en ond cirkel.



Minns du boken jag tipsade om: (även för andra intresserade) boken Lyckofällan av Russ Harris. (superintressant och många aha- upplevelser)



KRAM!

Fantastisk fortsattning pa ditt forra inlagg om utmattningssyndrom! Puss

Hej Johanna!



Vilket uppriktigt och öppet inlägg!!



JAg gillar verkligen att titta på alla dina bilder, läsa alla texter och bli sådär super inspirerad. Du har ett eget uttryck och det är sååå härligt! Du skriver bra och fotar fantastiskt levande och vackert!



Som vanligt blir jag helt kär i Marley, bilderna på honom är underbara. Han verkar så glad, trygg och snäll.



Kul att se en bild på dig och din pojkvän tillsammans. :) Han har coola solglasögon tycker jag. ;)



Bilden på havsrosen är helt underbart vacker!!!

Din granne Birgitta är grymt duktig, gud så fint. Undrar om hon har samma fina stil inne hos sig? Man blir nyfiken, haha...



Njut av sommaren!

Kram Madeleine

Så himla viktigt och bra inlägg. Ja vad är det för liv vi vill leva, det är något som jag har tänkt en del på efter allt som hänt min syster och dig. Vad är det som är viktigt i livet egentligen..hoppas vi ses snart! puss o kram

Bra inlägg syster<3

Hej Johanna!



Vilket fint inlägg och det berör mig mycket. Framförallt eftersom jag vet vad du går igenom eftersom jag själv drabbades av samma sak för några år sedan. En smäll utan dess like in i den berömda väggen. En kropp som var fullständigt nedbruten av den misshandel jag hade åsamkat den genom att inte lyssna på alla varningssignaler som den faktiskt SKREK ut i slutet. Men till slut lyssnade jag. Jag sade upp mig från mitt jobb och började min långsamma men ack så viktiga väg, inte tillbaka, nej fram mot något så mycket bättre. De tre första månaderna sov jag nästan oavbrutet och grät och grät. Och kände mig misslyckad. En tuff tid. Inte bara för mig utan för alla i min omgivning. De kände sig maktlösa av att inte kunna hjälpa. Det enda de kunde göra var att finnas där och tro på mig. Utan dem hade det aldrig gott.



Vägen till ett bättre liv har varit tuff men så oerhört viktig och lärorik. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och den person jag vill vara. Därför skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Det har lett fram till den jag är idag och idag mår jag bra. Jag har funnit balansen och idag njuter jag här och nu. Jag lärde mig att säga nej för att kunna säga ja till mig själv. Jag valde min väg och jag är stolt över att jag fann styrkan att göra det.



Självklart ska du prata om det Johanna, det behövs. Jag pratar själv om det och har alltid varit öppen med det på min blogg och det är både härligt och skrämmande att höra ifrån alla de som precis som vi har drabbats. För vi är många. Men eftersom det är så tabubelagt så känner man sig så otroligt ensam då man befinner sig mitt i allt det mörkaste. Men vi är många och kan jag genom att prata om det bara få en endaste människa som är på väg mot den stora väggen att stanna upp och lyssna på sin kropp i tid så är det en vinst.



Ta hand om dig kära Johanna!



Kram Lotta