Kvinnor som pratar med hundar

Jag har kommit på mig själv att jag pratar högt med Marley när jag är ute och går. Så där högt om det ena och det andra så att förbipasserande skulle kunna tro att det är dem jag pratar med. Jag håller på att bli som den där omtalade och förvirrade damen i rött som pratade med sina två hundar i min barndomsstad på nittiotalet. Snart är jag den röda damen, fast i rosa. De kommer kalla mig Stollan i Haga.

Förresten har nu vår älskade hund blivit könsmogen på allvar. Han har börjat haja det här med det motsatta könet. Så promenaderna är väldigt forcerande och stunderna inomhus är mest fyllda av gnyende och suckande läten för tillfället. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det är en övergående period och att han har glömt av vad tjejer är imorgon. Håller tummarna hårt. Riktigt hårt för ett mirakel.

Hej Johanna! Vad lustigt att man kan vara så olika men kärleken är så stark ändå. Fast trots olikheter måste man mötas och våga kompromissa. Kanske våga hacka större lökbitar eller vara mer n u och inte stressa igenom. Intressant det där:)



Tack, vad kul att du gillar min tröja, hihi:)

Hälsa Marley! Kram kram

haha, visst känner man sig dum när man går där och pratar med sin hund. De gör jag med, men vadå.... bättre vän får man leta efter. Lyssnar alltid, behåller allt för sig själv och ger alltid massa glädje tillbaka...

Jag pratar också med marley. Men med ännu galnare röst än vad du gör ;) haha.

världens finaste tass på bilden också! <3