Igår var den första dagen på mitt nya jobb - och den sista. Jag ska erkänna att jag inte hade fått ett jättebra intryck av arbetsgivaren från början och jag var på det klara med att min lön var under genomsnittet och att företaget bara tillämpar korta visstidsanställningar. Jobbet verkade så roligt i sig så jag tror att jag hade kunnat förbise detta om det inte vore för att den ena händelsen efter den andra indikerade att det här var ett oseriöst företag som utnyttjar sin personal till det yttersta. 

 

En tjej hade börjat ta med sin egen dator samt internetuppkoppling för företagets fungerade så dåligt. Datorutbildningen har fått ställas in för företaget har inte tillräckligt bra datorer. Kontorsmaterial som pennor och post-it-lappar fanns inte - det skulle du ta med dig hemifrån. Jag fick efter mycket om och men en egen kalender. Jag hade endast tre timmars introduktion mestadels med inloggningsuppgifter, företagsfakta och datasystem. Resten kunde jag läsa mig till på intranätet - där fanns alla manualer och "allt du behöver". Jag förväntades även att själv hålla ett samtal med en deltagare som varit sjukskriven från och till i fyra år. Då hade jag varit på arbetsplatsen i fem timmar. Hur blir kvalitén på arbetet då?

 

Företaget tillhandahåller jobbcoachning och rehabiliteringstjänster åt Arbetsförmedlingen - så i slutändan är det våra skattepengar som finansierar den här verksamheten. Det gör det hela ännu mer skrämmande. Dessutom har företaget uppmärksammats och fått priser för att ha ökat sin omsättning med några tusen procent. Det är några få i toppen som tjänar ruskigt bra med pengar - medan de anställda ute på kontoren har en av branschens lägsta löner. Jag vägrar vara en del av ett sånt här etablissemang. Så när jag hade gråtit ut all ilska och frustration meddelade jag min chef att jag inte skulle komma tillbaka. Jag skickade ett kritiskt mail som hon inte ens behagade svara på. Det var med all säkerhet inte första gången det hände.

 

Jag är så stolt över mig själv att jag tog ställning. Den där duktiga flickan som ska foga sig och högprestera, trots orimliga arbetsförhållanden, fick tillslut känna sig besegrad. Visst hann jag tänka både en och två gånger att "så här gör man inte" - man tar jobbet man har fått, biter ihop och gör sitt bästa. Men till vilket pris? Att dåliga arbetsförhållanden ska ta massa energi av mig? Att jag ska känna en klump i magen i två månader? Jag är värd mer än så. Nästa gång låter jag magkänslan leda mig på en gång.