Det är så skönt att må bättre och orka vara ute en sväng varje dag. Som att gå i kvällssolen och plocka hundkex. Med en hund som försvinner bland kexen för att en stund senare hoppa lycklig fram bland desamma för att se till att jag fortfarande är kvar. Blommorna sätter vi i vas och njuter av sommardofterna.

Vi längtar efter vår stundande Italien-resa. Jag beställer guideböcker från biblioteket och Andreas kockar i köket. Vi äter numera italienskt två gånger i veckan. Vi drömmer oss bort till vackra vidder, glass och pizza. Här hemma är färsk pasta med 30-sekunders kokta tomater, oliver och riven parmesan är en favorit.

Italienskt vin och vitlöksbröd toppar det hela. En festmåltid på ett kick!

Idag har jag varit ute och gått med Marley första gången på en vecka. Det är så härligt grönt ute. Bilderna är någon vecka gamla för så här fint har vi det minsann inte i Göteborg nuförtiden. 12 grader och snålblåst är standard för junivädret hittills. Men grönskar, det gör det.

Så här glada och förväntansfulla var vi innan bröllopet! Jag och min prins. Min klänning blänker i solen och jag kände mig så fin! Klänningen fick jag köpa billigt i en second hand butik eftersom den var fläckig på ena sidan. Två tvättar och lite starka (och förmodligen superomiljövänliga) medel är den nästintill ren med en liten liten fläck kvar. Andreas hävdar att den inte finns, men jag hävdar att jag ser bäst! Jag kunde inte låta bli att tänka på vilka fester den här klänningen har varit på innan... Tänk om gamla klänningar kunde tala!

De matchande örhängena hittade jag när jag skulle rota fram ett par andra örhängen ur mina gömmor. Så bra (och kanske lite skrämmande) när man kan fynda i sina egna lådor!

Bröllopet var Saras och Daniels och jag ville inte förstöra det inlägget om med att tala om att jag blev ordentligt sjuk där på kvällen. Jag sa till Andreas att det enda sättet att jag ska kunna vara kvar måste jag dansa! Så jag dansade och bet ihop i några timmar. På söndagen vaknade jag helt utslagen. Jag var febrig, kunde knappt röra mig för jag hade så ont i kroppen och det kändes som om någon kastade sten i huvudet på mig. Det där ömmande såret jag hade på ryggen och som Andreas mamma misstänkte var bältros, var mycket riktigt bältros. Innan vi fick det bekräftat tillbringade vi fem timmar på akuten. Och sen fem timmars bilresa hem till Göteborg. Jag liggandes i framsätet, ojandes och gnällandes på att det svängde för mycket och skakade för mycket i bilen. Bältros är ett virus som sätter sig på nervbanorna och ger smärta i kroppen. Varenda liten bit av kroppen kan jag tala om. Så fort det var någon ojämnhet i marken var de där stenkastarna tillbaka i huvudet på mig. Ben och armar domnar bort. Hugg i ryggen. Någon ägnade sig åt karateträning i min kropp.

Jag är tack och lov piggare nu. Jag kan gå själv (ja, så illa var det ett tag!) och värsta huvudvärken är borta, men jag behöver fortfarande ha smärtstillande och febernedsättande för att inte ha ont. Massa tabletter flera gånger om dagen i snart en vecka, ni kan ju tänka er hur magen mår. Och jag gillar egentligen inte ta att stoppa i mig preparat, men när smärtan smyger sig på hinner jag bara tänka Ge mig! Ge mig nu! Som en missbrukare. Och så en kraftig gräsallergi på det. Ja, livet är allt härligt ibland!