Att stå på egna ben
Samtidigt kände jag långt där inne att det här är precis vad jag behövde. Jag behöver se att jag klarar mig själv. För mig var det ett skrämmande steg ut i det okända. Från att vara mer eller mindre beroende av att ha Andreas nära, till att helt plötsligt stå själv inför livets händelser. Det är inga häpnadsväckande saker jag pratar om utan det handlade om att klara av vardagliga ting som att städa, tvätta, handla och laga mat själv. Sådant som jag vet att Andreas fixar när min ork inte finns. Att se till att jag kommer upp till jobbet på morgonen oavsett hur trött jag är. Att inte ha Andreas att luta mig emot när jag blir så där ohanterligt trött eller ledsen. Nu hade jag ingen annan att förlita mig på än mig själv.
Det var fruktansvärt de första dagarna. Att mötas av en tom lägenhet och veta att den kommer att förbli tom tog knäcken på mig. Jag bröt ihop och kom igen. För även hur outhärdligt det var de där dagarna, visste jag att det är precis det här som jag behöver för att resa mig ytterligare. Och jag klarade det! Jag står nu på mina egna ben och det i ett annat tempo än förr. Ett tempo med betydligt mindre press och stress. Är det smutsigt på golvet torkar jag lite på måfå med en trasa. Har jag varken lust eller ork att laga mat, köper jag något att äta. Är tvättkorgen full trycker jag lite hårdare och får ner lite till.
När jag inte hade någon trygghet i mig själv fann jag den i Andreas. Då var det en nödvändighet för att tillfriskna. Nu är det förrädiskt att leva genom någon annan på det sättet. Vi är vi, ibland. Andreas är alltid Andreas. Och jag är alltid jag.
Å vad jag känner igen det där! Jag träffade J när jag precis varit med om ett totalt break down. Och han gav mig tryggheten tillbaka.
Så klokt konstaterande av dig, min dotter! Puss
va fint du har skrivit och va härligt det måste kännas att du faktiskt klarar dig själv. Det gör att man känner sig lugnare och tryggare. Och det ger sig säkert mycket självförtroende när du känner att du har fixat allt själv. Och snart kanske du till och med kan känna att de är lite skönt att vara ensam. Kram
Vad härligt att ha den känslan att du klarar dig själv nu! Du behövde förmodligen de här veckorna för att riktigt känna av det :)
Kramar
Åh Johanna, vad glad jag blir av att läsa ditt inlägg! Du är en klok, modig och stark kvinna. Glöm aldrig bort det! Du kan så mycket mer än vad du tror och att bryta ihop men att resa sig igen och hitta styrkan, ja, det är mod det. Jag hejar på dig hela vägen vännen!
Sköt om dig!
Kram Lotta