Om dagarna

 
Här håller jag till om dagarna. Jag börjar varje dag med att få smått prestationsångest när jag läser de andra kursdeltagarnas texter. För det mesta är de sjukt bra och det får mig att tvivla på mig själv. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden känner jag att ja, det är jag bra på! Den här kursen kommer gå galant. För att nästa stund tänka vad har jag gett mig in på. Jag håller inte måttet. Jag hoppar av nu! Den där osäkerheten är förrädisk. När den smyger sig på brukar jag göra något annat, fixa med tvätt, diska, bädda sängen eller göra ett blogginlägg för få något annat att tänka på en stund. Men så försöker jag komma ihåg varför jag ville läsa en skrivkurs - för att utveckla mitt skrivande. Och det jag har märkt redan efter tre veckor är att jag har fått mycket lättare att sätta igång. Orden kommer till mig och de första meningarna är inte lika kämpiga. Så, nu med ny kraft och hopp fortsätter jag med dagens arbete.

För särskilt sensitiva själar

 
Jag läste en så bra grej igår! Det var något jag verkligen behövde höra, som jag fann igenkännande och lugnande, efter två dagar av trötthet. Jag har inte hittat ett bra ord på mitt tillstånd än. I boken Älska dig själv kallar Ilse Sand det överstimlulerad och under-stenen-dagar kallar författarna det i boken Drunkna inte i dina känslor. Jag känner mig mest trött och utpumpad. Inte jämt utan det kommer och går, men det är nog någon gång varje vecka jag känner att jag behöver bara vila. Speciellt efter några händelserika dagar med många olika aktiviteter eller när jag har träffat vissa personer som tar mycket energi.
 
"Du behöver inte vara helt passiv, under den tid som du har avsatt för att ladda dina batterier. Det viktiga är att du låter in uppmärksamhet vila. Att du så långt som du kan, inte tar in nya intryck, utan att du kan låta din energi gå inåt för att sortera de intryck du redan har fått, och komma i balans med dig själv. Du kan gärna samtidigt göra något rutinarbete, t ex diska eller motionera. Det kan mycket väl vara så att du själv har en känsla av att du inte uträttar något på den tiden. Det är emellertid fel, för det sker en hel del på det inre planet. Efteråt kommer du att vara intensivt närvarande med förnyad energi." Utdrag från boken Älska dig själv.
 
Så istället för att stressa upp mig och tänka varför är jag så trött och inte orkar (vilket jag har tendens till att ofta tänka - och bara det tar ju massa onödig energi och sätter igång massa onödiga tankar) ska jag försöka se det som om att jag egentligen gör en himla bra sak för mig själv genom att inte "göra något". Jag ska tänka Nu laddar jag batterierna!

Kära samhällsindivider, börja säg ifrån!

Vid 27 års ålder är jag äntligen trygg nog att ryta ifrån. Jag är inte längre rädd att försätta mig i obekväma situationer. Att säga emot nedsättande åsikter som länge har fått passera utan mothugg. Jag kan inte längre göra något annat än att stå upp för humana människovärden, där alla har rätt att göra vad de vill utan att bli nedtryckta, hånade, förlöjligade eller påhoppade. Som att välja att inte dricka alkohol på en fest, kvinnonedsättande kommentarer i alla dess former, från förlegade skämt till mer djuprotad kvinnosyn, rasistiska uttalanden eller allmänt onödiga elaka kommentarer som kränker en annan människa. Det som är lika häpnadsväckande varje gång är att när jag ifrågasätter vad som precis har sagt är det väldigt sällan personerna i fråga kan utveckla vad de menar.
 
Vi är sex personer, 4 killar och 2 tjejer och vi ska rösta med handuppräckning.

Kille A: Jaha, det blev två röster mot två...

Jag: Va?

Kille A: Ja, ni tjejer har ju inte rösträtt!

Killa A, B, C och D skrattar lite lagom. Nån säger "Den va bra!"

Jag: Vad menar du med det?

Kille A börjar förklara att vi kvinnor inte alltid haft rösträtt (som om jag inte visste det) och så vidare...

Jag: Vad är det som är så kul med det?

Kille A: Hmm... Ehhh.... Jaaa..

 

Det har blivit socialt accepterat att hoppa på den som inte dricker på en fest, likväl som i vissa grupper att ”skämta” som i exempelt ovan. Åsikter/påståenden/skämt/påhopp görs utan att någon ifrågasätter. Att förlöljiga och nedvärdera andra blir plötsligt det rätta. Och det kommer det att förbli tills någon säger emot. Tillsammans kan vi skapa en ny sanning. Ett nytt rätt sätt att bemöta varandra. Så börja säg ifrån!

 

Sen ska jag erkänna att jag inte alltid är stolt på vilket sätt jag gör det på. Den del av bekantsskapskretsen där jag sällan kan hålla tyst är diskussionklimatet rappt, hårt och aggressivt. Så jag anpassar mig. Jag bullrar på. Rättfram utan krusiduller, gärna lite spydigt. Rätt eller fel, det vet jag inte. Men jag får min röst hörd. Och det är inte en dag för tidigt.


Vi klarar det

 
Vilken höst vi har haft! Så solig och färggrann. Det är faktiskt med lite vemod jag ser löv efter löv falla ner och virvla bort i vinden. Det blir en sorglig påminnelse om att snart är det ljusa och det färgsprakande borta för den här gången och framför oss väntar en lång mörk period. Men i skrivandes stund reflekteras solens strålar in i vårt hus och fyller köket i ljus. Jag sluter ögonen och låter höststrålarna värma mig en stund. Med ljuset kommer hoppet, vi kommer klara den här vintern också. 

Tacksamhet

 
Jag och Andreas har börjat med att säga till varandra innan vi går och lägger oss vad vi har varit tacksamma över idag. Min lista idag är att jag är tacksam över att ha ett pysselrum. Jag är tacksam över vi har en dagmatte som Marley gillar mycket. Jag är tacksam över att jag får träna på arbetstid. Vad är ni tacksamma över idag?

Hösttankar

 
Varmt blir kallt och ljust blir mörkt. Sommar blir höst. De ljusa sommarnätterna är nu förbi och de krispiga septemberkvällarna påminner oss att en ny tid är kommen. En ny höst är här. Och jorden har snurrat ännu ett varv.
 
 
Jag känner ett behov av lugn och att trappa ner. Kanske, förmodligen, har det med att göra att jag har jobbat hela sommaren. Eller så känner jag av jordevarvets gång, att det är dags att sänka tempot för att orka de mörkare årstiderna.  
 
 
Som det ser ut nu går ut mitt vikariat går ut om en månad och det gör att jag funderar mycket på det som komma skall. Jag har ingen kristallklar plan vad jag ska göra, snarare en riktning om hur det ska vara. Balans och energi har kommit att bli mina ledord. Jag vill ha en mer jämn energinivå under hela veckan och inte vara slutkörd på fredagskvällen. Jag vill att njuta av vardagen och inte bara leva för helgen. Ett steg i rätt riktning är att jobba mindre. Färre arbetstimmar per dag eller en dag till arbetsfritt i veckan skulle göra susen för mitt välmående! Det är ditåt jag ska sträva.

Nu är jag igång igen!

 
Efter några månaders uppehåll är jag igång med yogan igen. Så skönt och väldigt välbehövligt. Jag är såklart lite stelare än vad var jag var när jag slutade, men det jag har märkt mest att jag har tappat är förmågan att hålla fokus. Förmågan att vara här och nu. Jag har mycket tankar för tillfället som snurrar i huvudet på mig. Det vet jag såklart om men där och då på mattan blev det så tydligt att jag hade svårt att släppa tankarna. Det ska det bli ändring på med yoga två gånger i veckan. Jag behöver bli påmind om tillvägagångssätten att hitta ro i själen igen.
 
 
Jag har sytt en väska jag kan hänga över axeln till min yogamatta. När inspirationen kommer igång är det så skönt att jag har samlat på mig stuvar och sparat på band så slipper avbryta pysselflödet med att åka och handla material. Speciellt när lusten kommer en lördagskväll som denna

Då och nu

 
Jag njuter verkligen av att bo så nära naturen som vi gör. Över en väg och upp för en backe så är vi i skogen. Det är sånt som betyder mycket för mig och som jag har förstått att jag länge har saknat. Jag väljer små stigar så jag kan ha Marley lös. Jag kan gå en timme utan att möte en kotte. Varje dag går vi en bit i skogsmark. 
 
För en månad sedan passerade jag tre mycket trafikerade vägar för att komma ner till vattnet, en asfalterad gångstig och för att vattnet fick jag ytterligare passera tre trafikerade vägar, och sen samma väg hem igen. Jag var aldrig ensam och hade aldrig Marley lös på samma sätt som nu. Skulle jag till skogen tog jag hellre spårvagnen för att slippa gå tjugo minuter längs med en av lederna. Då gick det bra, det fanns ju inget annat att välja på (även om vi tröttnade tillslut och valde att lämna Göteborg). Marley var inte heller olycklig på något sätt, han är en hund som finner sig i det mesta bara matte och husse finns nära. Vi kanske behövde de här åren mitt i storstan för att inse att för oss är det viktigare att ha nära till naturen än till "allt" annat.

Att vara i det riktiga livet

 
Igår morses när jag var ute med Marley klarnade allt. Det hände när jag började andas. Ett medvetet andetag när jag känner hur den kalla luften kittlar i näsborrarna och svalkar lungorna. Ett andetag som grundar känslan att jag är jag och jag är här. Jag insåg att jag inte har varit här utan jag har på sistone levt i en annan värld. Jag har inte fastnat i ett dataspel eller yrat i feberdrömmar. Jag har inte heller besökt något buddistiskt tempel eller ett barnhem i ett främmande land. Utan jag har varit någon annanstans i tankarna som gjort att jag inte varit närvarande i det som händer här och nu. Jag har dragdrömmit mig så långt bort och så intensivt att jag förlorade fotfästet i det verkliga livet. Jag har varit på det där jobbet jag inte har än, cyklat till det där jobbet jag fortfarande inte har, bott i det där huset vi inte bor i än, inrett det där pysselrummet jag inte har än, tränat på den där anläggningen jag inte har kort på än, levt mitt liv i den där staden jag inte lever mitt liv i än. Jag tror jag har varit överallt utom där jag fysiskt är. Inte undra på att det riktiga livet känns frusterande om utgångspunkten i alla tankar och känslor är ett liv som man inte har.

När känslorna tar över

 
Ibland tar känslorna över. De snurrar ihop till ett nystan i huvudet. Med knutar. Ingenting är klart. Allting är klart. Jag vet ingenting och jag vet massor. Jag vet bara inte var jag ska börja. Vilken ände som är lättast att få upp. Vilke ände jag ska börja dra i. Så jag fastnar rådvill mitt i nystanet. Knutarna blir hårdare och nystanet trassligare. Tills jag låter bli att börja någonstans. Jag gör något helt annat istället. De nya intrycken har en upplösande effekt och knutarna får inte längre något som göder dem.

Dagdrömmerier

 
Jag drömmer ju som sagt om vårt hus med gamla smidestolar i trädgården, en bänk mot husväggen, hundraåriga fruktträd, gnisslande grind och ett hus med massa små rum och höga trösklar. Nu är det så att vi för tillfället inte har någon ekonomisk möjlighet att köpa hus, radhus eller större lägenhet för den delen heller. För att den här drömmen ska kännas verklig måste den med andra ord föregås av annan dröm. Så, hur har huset blivit vårt? Jo, vi har nämligen fått huset i gåva. Av ett gammalt par som hyser starka känslor för oss och som är mycket måna om att deras stuga ska hamna i goda händer. Eller att vi först hyr huset av en familj som har flyttat utomlands, men väl utomlands bestämmer de sig att inte flytta tillbaka och eftersom vi har tagit så väl hand om huset får vi det. I mina drömmar är jag benägen att tro att detta är möjligt. Fullt realistiskt svarar jag om ni frågar mig.
 
Den här träväggen och bänken finns uppe på Skansen Kronan och jag tror mig veta att Håkan Hellström brukar sitta här uppe och knåpa musik. Jag förstår honom. Det är en inspirerande plats. Så som jag vill att vårt hus och vår trädgård ska vara.

Trevlig fredag och helg

 
"Om du hela tiden har ett öga på målet blir det bara ett öga kvar som kan vägleda dig under resan"
 
Trevlig fredag och helg önskar jag er med dessa tänkvärda ord.

Det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig

 
Jag är så tacksam över att jag har hittat yogan som träningsform. En träning för både kropp och själ. Just den själsliga biten har varit otroligt viktig för mig och mitt tillfrisknande efter utmattningsdepressionen. Jag har provat yoga innan men det var under min sjukskrivning som jag började utöva det mer regelbundet, på riktigt. En dag kände jag starkt att det var yoga jag behövde och jag hittade ett ställe med gratis lunchyoga. Jag var fast efter första gången. Jag var mottaglig för hela konceptet, varje ord yogaläraren sa sög jag åt mig. Jag har gått, och går fortfarande, mest på lugnare klasser där fokus ligger på andning och att känna in kroppen, vad säger den till dig? För kroppen sänder en massa signaler till dig och mig, det är bara upp till oss att lyssna. Vissa klasser håller vi postioner i flera minuter (kallas yin yoga, läs bland annat mer här), lätt ur en fysisk synvinkel men desto svårare ur den mentala. Att träna på att vara närvarande och tillåtande i det som känns, fast det gör ont. Ibland känner jag för mer dynamiska yogapass och då går jag på ett sånt istället. För mig handlar yoga inte om att alltid maxa postioner, komma så långt ner, så långt fram, så långt upp som möjligt, utan att känna efter och hitta en balans. Ett läge som jag klarar av att vara en stund i. Lite som i resten av livet, att inte alltid behöva prestera till hundra procent. Tro mig, det svåraste att är inte att pressa mig lite till, lite mer och lite hårdare utan att stanna där det fortfarande känns behagligt. Bygga upp istället för att bryta ner. Och vara nöjd med det.

En vind av längtan

 
Jag längtar efter så mycket just nu. Jag längtar efter ljusa dagar och solen mot min kind. Jag längtar efter att få ställa in goretexkängorna för säsongen, susa fram på cykelbanor utan grus och att mörkret faller vid åtta.
 
 
Jag längtar efter en större lägenhet med ett eget rum. Ett rum till pyssel och sånt alltså. En lägenhet som också har ett gästrum och ytterligare ett rum. Det ska vara Andreas rum och där ska alla fula och energitjuvande teknikprylar husera. Jag längtar efter att sitta vid matbordet utan att störas av den stationära datorns brummande och Andreas skypande.
 
 
Jag längtar tills vår mataffär öppnar igen och vi slipper handla i dyra närbutiken. Helst av allt vill jag nog handla på en marknad i ett varmt land med solmogna frukter.
 
 
Jag längtar efter att det är lika städat och organiserat i mitt huvud som det är hemma. Jag längtar tills att-göra-listan är avprickad och slängd. Jag längtar efter att bara få vila och inte ha något planerat. Samtidigt längtar jag tills jag vet vad jag vill göra och har ett jobb som har med det att göra.
 
Ibland längtar jag så mycket efter det där jag inte har, så jag glömmer det jag faktiskt har.

Rutinerad hund och orutinerad matte

Bildkälla här.
 
Det hade lika gärna kunnat vara Marley på bilden! Han är också en hund som tror att han får plats fast han har blivit 30 kilo tyngre och tredubblats i storlek. En hund som alltid ligger på samma plats nedanför soffan eller i duschen när Andreas gör sig i ordning för kvällen. Är något eller någon i vägen visar han sitt missnöje med ett mörkt grymtande eller så sätter sig en helt sonika på fötterna. Här är min plats, hörru! En hund som markerar tydligt att jag går fel väg genom att sätta sig ner och blänga på mig när jag försöker ta en annan promenadrunda på morgonen. En hund som har sina vanor och finner ingen anledning att byta dem.
 
Jag däremot har ett litet komplicerat förhållande till vanor och rutiner. I ett inrutat liv upplever jag att jag tappar känslan av frihet, att kunna göra det jag vill när jag vill. Jag kan känna mig otroligt pressad och stressad över att göra samma sak varje dag. Jag tröttnar, känner mig låst och hämmad. Jag kommer inte till min rätt, jag har mer att ge än vad jag gör. Det är en av anledningarna till att jag kommer sluta på mitt nuvarande jobb i en second hand butik om en månad. Varje vecka ser likadan ut. Vecka ut och vecka in. Alla måndagar ser ut på samma sätt, alla tisdagar och onsdagar med. Det fanns en tid efter sjukskrivningen som jag behövde det, för att får balans i livet och hitta tryggheten i mig själv. Nu känner jag mig starkare och vet att den typen av arbete passar inte mig. Jag vet inte än vad som händer efter jul och jag känner mig trygg i det. För jag är fri att göra vad jag vill.
 
Samtidigt behöver jag fortfarande ha någon form av struktur att falla tillbaka på för att inte tappa tråden och sväva iväg bland känslor, drömmar, tankar och idéer för mycket. En balans mellan trygghet och ovisshet, mellan rutin och frihet. Något som får min hjärna och mitt hjärta att vila en stund. Det är tur att jag har Marley som visar vägen ibland.

En dikt om livet

 
Den lilla familjen har det inte lätt
hunden måste ut stup i ett
maten måste handlas och lagas
och smutstvätten tvagas
golven bör hållas rena och hundhåren rollas bort från bena
jag har nya arbetstider
och måste gå upp när ögonen svider
allergin har tagit ett grepp om min hud
och från halsen hörs ett väsande ljud
då är inte livet särskilt kul
det känns som om jag hamnat i ett nedåtgående ekorrhjul
jobba, laga mat och hundpromenad är det som gäller
och vips så är det kväller
 
Men om "jag måste" och "jag borde" blir "jag vill"
ja, då kan jag plötsligt om mitt liv tycka till
och att leva för stunden
det gör mig mindre bunden
och genom att fundera på vad som i livet är värt
kan jag hålla det kärt
 
Jag har lärt mig att säga nej
och göra det som är bra för mej
jag är glad att jag finns
och att jag får vakna bredvid min prins
När solen smeker min bleka hy
när jag blickar ut över en vacker vy
när jag promenerar i parken
och ser blommorna på marken
när jag hör måsarnas skri
ja, det är sånt som ger mig livsenergi
 
Det har jag mig nu lärt
vad som i livet är kärt
 

Om att konsumera


För att jobba i en second hand butik och älska gamla saker håller jag hårt i plånboken. Dels för att jag inte skulle ha kvar något av min lilla lön, och dels för att vinden och lägenheten skulle vara fyllda till bredden, om jag hade köpt allt fint jag hittar. Den största anledningen är dock att jag inte gillar överkonsumtion. Att köpa för köpandets skull. Oavsett om det gäller nyproduktion eller återbruk. Jag behöver inte ha tolv plåtburkar, tjugo glasburkar, fem olika serviser, tio uppläggningsfat eller tjugoåtta ljuslyktor. Jag behöver inte heller ha arton skjortor, trettio klänningar eller tjugofem par skor. Oavsett hur billigt och fint det är.

Det är däremot himla bra att ha en second hand butik som sin arbetsplats när det är något jag är ute efter. Jag har koll på vad som kommer in och jag har förmånen att mäta stegar och prova byxor i lugn och ro. Jag handlar i princip allt i andra hand nuförtiden. Ibland glömmer jag till och med av att jag inte behöver köpa allt begagnat. Jag kan köpa det där rostfria tre-deciliters måttet jag har varit ute efter i veckor i vanlig butik. Just det!

Senast vi var på Ikea tittade jag som vanligt på den här lampan till sovrummet. Jag tycker att den är för dyr och har därför låtit bli att köpa den flera gånger. Veckan därpå kom det in en liknande på jobbet. Till en femtedel av priset. Jag slog till på en gång. För second hand är ofta billigt och det är det som gör det så svårt att motstå att hala fram hundralappen.

Tack-listan


Jag tror att tacksamhet är grunden till lycka. Att vara tacksam över sitt liv och vem man är ger själen djup tillfredsställelse. Vi inser vårt personliga värde och det ökar vår självkänsla. Människor som är nöjda med sig själva är oftast lyckliga. Det jag menar är en nöjdhet över att vara den man är och inte en nöjdhet över att ha en bra karriär eller ett stort hus. Visst kan ett stort hus eller ett bra jobb göra dig lycklig, men den lyckan kan försvinna lika fort som den kom. Du kan vara kreativ, driftig eller analytisk. Egenskaper som kan ha möjliggjort din karriär, men du är din karriär lika lite som du är ditt hus. Lyckan att vara den du är kan ingen ta ifrån dig. Och den lyckan tror jag kommer till stor del ifrån att känna tacksamhet över livet.

Istället för att uppskatta allt vi faktiskt har och är, sneglar vi ofta på vad andra har och lever för liv. På sånt som vi själva inte har. Det gör oss missnöjda och avundsjuka. Och inte det minsta belåtna med det vi faktiskt har att uppskatta. Att känna tacksamhet över sitt eget liv leder till att man istället kan vara glad över hur någon annan har det. Istället känna glädje att en annan medmänniska också har det gott. Och det gör en själv gott. För att påminna mig hur viktigt det är att känna tacksamhet skriver jag i min bok varje kväll några saker jag är tacksam över. De senaste dagarna har jag tackat för följande;

Tack för att jag kan be om ursäkt
Tack för att jag är kreativ
Tack för att jag kan glädja mig åt andras välgång
Tack för att jag lyssnar på vad min kropp och själ behöver
Tack för att jag har hittat en balans mellan energi och lugn
Tack för att jag vet vad som får mig att må bra
Tack för att jag ser det vackra i det lilla

Vad är du tacksam över?

Tack-listan är fortsättning på Bra-listan. Om ni har lärt Mia Törnbloms Självkänsla nu! känner ni nog igen er. Både bra- och tack-listorna är inspirerade av hennes bok.

Det blir aldrig som man tänkt sig


Det blir aldrig som man tänkt sig. Likt förbannat planerar man och tror att man har situationen under kontroll. Och likt förbannat blir man grymt besviken och grämer sig när det inte blir som man tänkt sig. Jag blev sjuk på min födelsedag. Jag grämde mig att kroppen skulle säga stopp just den dagen. Jag grämde mig över att jag fick ställa in mitt tårtkalas. Och så grämde jag mig över tårtorna som blev misslyckade. Tillslut slutade jag gräma mig och sov istället. När jag piggnade till på eftermiddagen kikade syster förbi. Vi skar varsin bit tårta och blåste ballonger. Och det blev en födelsedag av dagen i alla fall. Vad lärde min födelsedag mig? Jo, att göra tårtorna i tid och att det är mer läkande att sova än att gräma sig.

Bra-listan


I min bok skriver jag nästan varje dag en liten lista över vad som har varit bra under dagen. Vissa dagar skriver jag upp tio saker, andra dagar har jag svårt att få ihop tre. Det beror helt på hur jag mår och vad som har hänt under dagen. Jag tycker det är ett bra sätt att bearbeta dagen som varit och få ner tankar som annars skulle återkomma gång på gång. Det är lätt att fastna i det jag uppfattat som negativt under dagen och genom att skriva ner bra saker som har hänt kommer jag också ihåg allt positivt som har hänt. För något bra händer det varje dag. Hittills ser dagens bra-lista ut så här:

Jag vaknade pigg.
Jag gick i god tid till jobbet.
Jag sa några uppmuntrande ord till min chef som har en stor arbetsbörda för tillfället.
Jag höll i mitt yogainspirerande gympapass och fick beröm av flera styckna.
Andreas och Marley kom och mötte mig efter jobbet.
Solen skiner och värmer gott.
Marley är torr om tassarna efter promenaden längs med vattnet.
Jag kunde snabbt släppa en irritation som smög sig på.
Det är fredag och helgen har börjat.

Tidigare inlägg
RSS 2.0