En tredje fågel kom och utropade vad gör ni på mitt område?! Iväg med er annars kommer jag och tar er! Ett hopp och snabba ankfötter mot isen. Såg du? Jag hoppade, sa den andra fågeln.

I ärlighetens namn hade jag glömt bort att det var idag, men när jag såg chokladmuffinsarna på bordet förstod jag direkt. Min och Andreas tvåårsdag! Idag firar jag och Andreas alltså två år tillsammans. Vi lärde känna varandra sommaren för fyra års sedan. Han var vaktmästare och jag brevbärare på samma område. Vi pratade nästan varje dag den där sommaren. Jag på mopeden och han med spaden i handen. Vår pratstund var ett glatt avbrott i det annars enformiga arbetet med att springa trappa upp och trappa ner. Vi höll kontakten och när han två år senare flyttade till Göteborg hälsade jag på honom och den söta hundvalpen i hans nya lägenhet. Några dagar senare hälsade jag på honom igen och några dagar efter det igen. I vänskapen växte kärleken fram. Hundvalpen har blivit stor och jag är numera matte. Och jag delar mitt liv med killen från den där sommaren. Och det gör mig lycklig, varje dag.

I helgen var vi en sväng i Skövde. Andreas kompis kom förbi med sin hund Hiro på lördags förmiddagen.

De trivs väldigt bra i varandras sällskap och älskar att busa. I en timme sprang de runt och jagade varandra. Marley ser nästan farlig ut när han ligger på rygg, morrar och hugger efter Hiros långa öron.

Jag tycker att det är så fint när hundar umgås. Jag fascineras över hur de kommunicerar. Det märks tydligt när två hundar gillar och accepterar varandra.

Puss på dig kompis!

I eftermiddags blev det tårtkalas hos systeryster. Hon bjöd på supergod marängtårta som dessutom är superlätt att göra. Vispa grädden fluffig och smaksätt med rivet limeskal. Varva marängbotten (finns färdiga att köpa om du inte vill/hinner/kan göra själv) med grädde. Två bottnar räcker alldeles utmärkt till fem personer.

Garnera med massa bär, riven choklad och after eight.

Det är Jenny som har tagit bilderna och födelsedagen till ära passar jag på att tipsa er om att kolla in hennes nya blogg, Tankar från ett dränkt Göteborg, som hon nyligen har startat tillsammans med en kompis. Kul läsning!

"Johanna, är det du som har gympan idag? Kan inte du göra det gamla programmet? Du gör så långsamt. Jag gillar inte det."

Jag leder ett kort yogainspirerat gympapass några dagar i veckan på jobbet. Reaktionerna till att jag ändrat passet har varit tudelade. Det är samma muskelgrupper som sträcks men på ett annat sätt. Och varför skriver jag det här? Jo, för det första är det bara att inse att jag inte alltid kan vara alla till lags. Det är alltid någon som är missnöjd eller skulle vilja se att jag gjorde annorlunda mot vad jag gör. Jag hade en gång en klasskompis som uttryckligen sa att hon ville att alla skulle tycka om henne. Det är att slå knut på sig själv.

För det andra kan jag välja vad jag vill ta till mig. Välja vad jag lyssnar på helt enkelt. Min reaktion på uttalandet att en arbetskamrat inte gillar mitt pass skulle kunna vara tvivel. Ska jag ändra passet? Är det fler som tycker som tycker mitt pass är dåligt? (Fast jag egentligen vet att flertalet tycker att det är skönt) Jag skulle säkert komma på hundra frågor till som får mig att tvivla ännu mer. Jag skulle då gå velandes in i passet med dåligt självförtroende. Det skulle synas igenom att jag inte tror på det jag säger och det jag gör. Jag skulle börja tvivla på mig själv.

Istället valde jag att säga att hon är välkommen att vara med på passet och göra de övningarna hon vill i den takt hon vill. Jag stod upp för det jag tror på. Jag gjorde ett aktivt val och lät en persons negtiva tankar rinna av mig. Ord som torkas bort med en handduk innan de hinner fastna. Istället suger jag åt mig när en person säger att hennes ryggont är borta tack vare mjuka yogarörelser. Då öppnar jag hjärtat och låter orden rinna in.

I måndags upplyste Andreas mig om att förr i tiden brukade minsann hans älskling baka semlor till honom på fettisdagen. Eftersom jag helt glömt bort att semledagen var i antågande blev det inga semlor bakade. Däremot köpte jag med mig varsin hembakad semla från Röda Korsets lunchservering. Himmelskt goda med mandelkross i mandelmassan. Jag hade definitivt inte bakat det bättre själv! Och förresten är det tur att Andreas skojade och inte är den gamla gifta gubben som han lät som utan att han är gubben som blir överraskad och hemskt glad att jag kommer hem med en påse bakelser under armen.

En gäng vita tulpaner förgyllde fikan. Buketten har jag fått av Jenny som tittade förbi häromdagen.

I lördags förmiddags begav Marley och jag oss iväg på vårt lilla äventyr. Med raska kliv stegade vi mot centralstationen i duggregnet. Det är inte ofta vi åker iväg så här på tumanhand, jag och Marley. Andreas är för det mesta inkluderad men denna gång lämnade vi honom hemma med diverse sportaktiviteter och soffhäng. Här väntar vi på bussen på centralen. Marley spanar in rullväskor och jag dokumenterar han fulla koncentration. Marley är för övrigt så himla lätt att ha med på resa. Han kan vara lite orolig innan han kommer på bussen, sen lägger han sig nöjd till rätta nedanför fötterna.

Den här killen ville mer än gärna nosa sig ner till vattenbrynet. Vattentokig som han är visste jag att han skulle hoppa i havet om han fick möjligheten. Med tunn is på havet är det vanskligt att släppa honom, så vi höll oss på behörigt avstånd istället.

Mamma och pappa hade trots regnet kvar ett lager med snö på framsidan. Efter varje promenad rullade sig Marley ren i snön och sen kastade vi snöbollar. Tillslut blev han en hejare på att ta lyra!

Hos mamma och pappa äter vi alltid en massa gott. På lördagskvällen serverades kräftstjärtar med pasta.

Sen har vi vilat mycket och fyllt på energidepåerna. Såna här helger behöver jag.

Härliga fredag är kommen och jag önskar er en trevlig helg med en glimt från vårt vardagsrum. Spegeln är ett gammalt fönster från min mormors barndomshem. På väggen där det nu hänger en tavla med New York som motiv tänkte jag att spika upp några ramar med foton likt de här. Men det blir en annan dags projekt. Nu är det helg!

Idag regnar det i Göteborg. Vattendroppar som gör att Marleys päls lockar sig och vattenpölar som får mig att inse att ena gummistöveln inte håller tätt. Det är himla bra att ha hund såna här dagar. Jag kommer ut på de där promenaderna som gör mig gott. Promenader som rensar hjärnan och sätter igång kroppen. Promenader som får mig att slappna av och tänka klart igen.

Jag älskar helger när jag börjar dagen med ett yogapass, när jag vi inte har något planerat så jag kan slumra till en timme eller två på eftermiddagen och när hemmamiddagen blir restauranggod. Denna helg har varit precis sån!

Däremellan har jag druckit te och kollat runt i bloggvärlden.

Jag har tagit tag i inredningstidningarna under soffbordet. Jag har tryckt in tidning efter tidning utan att ta hänsyn till att de hänger på sniskan. I helgen blev det ändring på det.

Jag orkade gå igenom ungefär hälften av tidningarna. Jag rev och klippte ut inspirerande bilder och mysiga hemma-hos repotage. Alltsammans hamnade i plastfickor i en inspirationspärm.

Sen har jag gosat och promenerat med den här killen. Vår gulleplutt har varit på "semester" i Skövde förra veckan så det blev ett kärt återseende i helgen.

Jag fick en sån fin bok när jag fyllde år förra året. Så fin att jag inte ville använda den till en början. Nu har jag hittat ett finfint användningsområde. I boken skriver jag ner allt möjligt. Peppande ord, kom-ihåg listor, drömmar och annat smått och gott. Jag brukar skriva några ord innan jag somnar. Ett bra sätt att rensa hjärnan och göra den redo för sömn.

Jag leder ett yogainspirerat gympapass på jobbet en till två dagar i veckan. I torsdags innan jag skulle sova låg jag och tänkte på det. Vilka rörelser och i vilken ordning jag skulle ha passet dagen därpå skulle innehålla. Istället för att lägga och fundera på det präntade jag ner det i min bok. Det ledde dessutom till att jag kom mer förberedd till passet i fredags.

En utomstående skulle säkert inte förstå hälften av mina streckgubbar och det är inte heller meningen. Det är MIN bok och jag förstår vad jag menar - det är det som är meningen.

Se så fina pastelliga chokladkarameller jag hittade i godisaffären!

Jag la några nävar inslagna karameller i en grön hjärtskål. Skålen är egentligen en kruka, men det spelar ju ingen roll.

Jag slog in skål och karameller i cellofan.

Och sedan knöt jag ihop det hela med ett grönt snöre. Ett perfekt paket till en grön- och chokladälskande vän.

Att göra "fel" kan ibland leda till att jag hittar nya sätt och infallsvinklar. Som att ta kort på havet i motljus. Landskapet hamnar i skymundan och solen som förvandlas till en stjärna hamnar i blickfånget.

Eller som att ta kort med högt ISO samt lång slutartid och inte hålla kameran still. Ramarna ser ut att genomgå en säkerhetskontroll på flygplatsen. Eller som att klippa snett i tyget. Den felklippta tygbiten blir helt plötsligt rätt och leder till ett ännu bättre resultat. Eller som att hälla i fel krydda i maten och jag skapar ett nytt recept.

Nu åker jag iväg på syjunta. Sedan en tid tillbaka har jag, Jennie och Hanna träffats ungefär en gång i veckan för att handarbeta. Först äter vi mellanmål och pratar ikapp oss, sen sätter vi oss med våra handarbeten i knät. Jag har vågat mig på stramaljbroderi. Stramaljbroderi är korsstygn i grovt garn som broderas på ett förtryckt tyg. Min stramalj kommer bli en kudde med rosmönster. Det tog ett tag att komma in i broderandet. I början tog fem rader fyra timmar att brodera! Nu ser jag tack och lov resultat lite snabbare än så.

Mina cyklamen har stått sig fint i två veckor, men nu börjar det bli lite glest mellan blad och blommor. Jag planterade om två spretiga cyklamen i en mindre kruka.

Eller kruka kanske jag inte ska kalla min Ittala skål. Vanligtvis brukar jag ju servera godsaker i den.

Knopparna ser ut som två förälskade ormar! Jag hoppas att deras kärlek snart blommar ut.

Nu har jag äntligen fått upp lite foton på väggen i sovrummet. Jag tänkte först sätta upp tavlorna över sängen, men ändrade mig och satte upp dem på väggen vid sängens fotända istället. Så nu är tavlorna det första jag ser när jag slår upp ögonen på morgonen. Därför har jag valt ramar och motiv med omsorg. En bild på mig och Andreas och en på mig och syster, båda tagna vid havet. Jag gillar havet förstår ni. Andreas också. Dessutom hamnade tavlan med Gabriellas sång på väggen. Tänkvärda ord som ger mig en bra start på dagen.

Jag har hittat alla ramar på loppis och jag har en hel hög till som väntar på att få foton i sig.

Den här ramen är så himla fin och vet ni, jag har en till! Jag sparade det fina orginalpappret och satte bilden direkt på den. Det skapar den där gamla känslan jag är ute efter.

Jag hade inte framkallat tillräckligt med foton klippte jag till en bit tyg istället. Eftersom ramen saknar glas petade jag bara in tyget med fingrarna.

Jag är lite tudelad för tillfället. Ena stunden vill jag ha sol, värme, bara ben och tunn jacka. Andra stunden är jag supernöjd över det kalla vintervädret och kan inte tänka mig att byta bort det mot något annat. Jag njuter av solen som får snön att glittra likt ett diamanthalsband. Sen kommer vårlängtan över mig igen. Jag suktar efter fågelkvitter, krokusar och tomatplanteringar. Ett ögonblick sedan är jag lycklig över att det snöar. Jag vill ha mer snö! Så här håller jag på. Väderambivalent är vad jag är. För stunden är jag glad att det är kallt och längtar efter en promenad med mössa ner över öronen och halsduk upp över näsan.

Jag har tre himla bra glasburkar på mitt pysselbord. I glasburkarna sparar jag småkrafs som kan vara bra att ha. De står alltid framme så jag går och plockar i burkarna, likt en godisskål, när jag behöver pyntmaterial.

I den största burken samlar jag rullar med presentsnören och snuttar som blir över efter paketöppning.

I en annan burk samlar jag andra snören i till exempel hampa och siden.

I den tredje burken hamnar udda knappar som jag spar från trasiga kläder. Ibland köper jag små påsar med fina knappar på second hand.

- Kan inte du skriva en text på din skrivmaskin till mig, frågade syster.

- Javisst, sa jag och gick upp på vinden för att hämta maskinen medan Jenny letade fram texten hon ville ha.

Hon valde låttexten Utan dina andetag med Kent. Precis här skrev jag fel och tog en fotopaus.

På tredje försöket blev det rätt. Eller nästan i alla fall. Jag råkade hoppa över ett ord, men Jenny godkände det ändå och jag kunde rama in arket.

Jag hade en hel drös av ramar att välja mellan. Det blev en ram som var vår gammelfarmors från början.

Sommaren 2008 jobbade jag tillsammans med en duktig och inspirerande kock. Han marinerade bär med cointreau till efterrätt. Ända sedan dess har jag tänkt att jag ska göra detsamma. Spriten inhandlades 2009 och har samlat damm sedan dess, men förra helgen korkades den upp. Bättre sent än aldrig heter det ju! Vi bjöd några vänner på middag och till efterrätt hade jag gjort chokladmousse med cointreaumarinerade hallon och passionsfrukt.

Gör så här: Blanda valfria bär och några skvättar cointreau. Låt stå i några timmar. Lätt som en plätt! Bären kan lika gärna ätas med glass eller läggas som topping på en cheesecake eller kladdkaka.

De bästa mornarna är när jag möts av ett hav solljus när jag går in i köket. Igår och idag var sådana mornar.

Jag har fått en ny bukett tulpaner som jag satte i den mindre vasen. Den skira glasvasen är ett loppisfynd som jag fått i present av mamma. Den är så fin att den får stå framme även om den inte används.

Jga tycker tulpanblad är vackra. Så jag sparade den gamla tulpanbukettens blad och la dem i en liten skål.

Tulpaner är grejen helt enkelt!

Min mamma är en hejare på att sticka. Jag lägger in en beställning och efter några veckor får jag ett resultat i handen. Rosa mössa och halsduk stickade mamma till mig förra säsongen. Eller var det året innan det? Välanvända är de i vilket fall.

Tidigt i höstas nämnde jag att ett par handledsvärmare skulle vara skönt att ha. En tid senare överraskade hon mig med ett par gråa.

Senast tillskottet bland allt stickat är dessa melerade vantar. Jag beställde dem extra långa så en del av underarmen också täcks. Beställningen gick igenom och jag fick de precis som jag önskade.

Vantarna sitter som en smäck! Halsduken i mjukaste garnet har mamma också stickat förstås. Det är lyxigt att få varor specialstickade precis efter mina önskningar.