Jag har precis läst ut boken Marley och jag och jag kan lyckligt konstatera att vår tvååriga golden retriever, Marley, är rena rama ängeln i jämförelse med bokens otyglade och energiska Marley. Vår Marley är lugn och psykiskt stabil. När andra hundar morrar, skäller och gör utfall lägger han huvudet på sne, tittar oförstående på dem och spatserar vidare med svansen viftandes. Om han inte tar morrandet eller skällandet som en invit till lek förstås. Han är social och gillar både andra människor och hundar. Vi behöver aldrig oroa oss om vi kan ta med Marley när vi går bort, vi vet att han anpassar sig dit vi tar honom. Vi åker spårvagn, buss och tåg med honom och han charmar de flesta på vägen. Däremot är han ingen vidare vakthand. Vi brukar skoja om att vid ett inbrott skulle han hålla ficklampan åt tjuven! Ibland lyssnar han bara på det han vill höra och han går inte heller alltid fint i koppel. På senare tid har han lärt sig att lägger han sig ner och rullar blir det svårare för matte och husse att gå vidare. Med busig blick kastar han sig ner på marken, rullar några varv och tittar nöjt på oss. Han är nyfiken och håller jag på med något i hundhöjd är han snabbt där, rynkar ögonen och besiktigar. Marley är nyfiken på och älskar livet, speciellt pinnar och vattenlek. Han är en riktig livsnjutare som dagligen påminner mig om att glädjas över det lilla.