Utdrag ur inkorgen

 
Tidigare idag hade jag och Andreas följande sms-konversation:
 
J: Idag har jag ingen lust att gå och ut gå. Jag skickar ut Marley själv, han är tillräckligt gammal och klok för det nu!
 
A: Absolut. Sätt en lapp med adress på honom bara så kan nån hjälpa honom hem om han irrar bort sig.
 
J: Gjorde det. Kastade till och med ut en hel julskinka i hissen men han vägrade gå ut själv. Så nu har vi släpat oss runt 45 minuter i snön. Mina vader är stumma!
 
Som hundägare har man ju vissa åtagande. Men ibland har jag inte den minsta lust att gå ut. Punkt.

Mysdag

 
Idag är en sån dag jag känner att jag bara behöver vila. Marley har samma energinivå som sin matte. Och för en sjuk hund kan vissa undantag göras, som att få hoppa upp i sängen. 

Jag är ingen smartfåån

 
 
I helgen hälsade vi på mamma och pappa! Jag kom på att jag glömde kameran precis när vi svängde ut från Skövde. Så systers och Andreas telefoner fick står för dokumenterandet (nej, jag är inte skaffat mig en sånadäringa smartfåån...än). Jag, Jenny och Marley tar en sväng i skogen. Det kändes som om hösten inte kommit lika långt på kusten som här i inlandet.
 
 
Jag instuerar Andreas att foton i liggande format blir mycket bättre på bloggen. (Det borde han ha lärt sig vid det här laget...) Årets höstoutfit ser ut så här: Jacka från H&M från förra året (försöker undvika handla där av etiska skäl, men ibland har de alldeles för snygga grejer så inte ens jag, den kräsnaste shopperskan i världen, kan motstå). Skor från Vagabond, med några år på nacken. Handskar från second hand och (trumvirvel) egenstickad halsduk! Jag är så galet (se nedersta bilden) nöjd att jag äntligen är klar efter ett och ett halvt år stickande och att den blev så snygg! Precis som jag hade föreställt mig.
 
I övrigt bestod helgen av god mat (som vanligt), charader (efter övertalan från mig), sällskapsspel (efter ännu större övertalan från mig) och mys med familjen.

Balkonghäng

 
Sicken sötnos vi har slumrades på balkongen va?! Han ligger där om mornarna, dagarna och kvällarna. När Andreas går och lägger sig ropar han in Marley som motvilligt reser sig sakta upp och lommar in till sin säng. Om Marley hade fått bestämma hade han sovit där ute hela natten också. Jag är så tacksam att han är så lugn, medan andra hyresgästers hundar skäller på förbipasserande och på andra hundar lyfter Marley på sin höjd huvudet för att titta på vad det var som lät. Sen lägger han sig till rätta igen.
 
Den fina blomgruppen i bakgrunden fick vi av mamma och pappa som inflyttningspresent när de var här och hälsade på i onsdags.

Golvligg och gardinfix

 
Idag pysslar jag med att fixa nya gradiner till köket och vardagsrum. Förra hyresgästen lämnade kvar sina gardiner. Jättesnällt så vi har haft något som har hindrat full insyn från grannarna de första dagarna, men dessvärre inte riktigt gardiner i vår smak. Kan ni tänka er att vår smak är allt som är vitt? Ja, jag tänkte väl det. Vita gardiner blir det!
 
Marley har funnit sig till rätta i den nya lägenheten och har hittat sina nya favoritställen att ligga på. Ett av de är halvvägs in i mitt pysselrum - även när jag inte är där.

En hemlighet

 
Vi har en hemlis, jag och Marley. Vi har tummat på att inget säga till husse. Marley är väl införstådd i vad det betyder.
 
 
När husse är borta har jag hans farfarstofflar på sig. När han kommer hem står de prydligt på sin plats vid dörrn. Husse anar inget.

Andjakt

 
Marley gör ett försök att gömma sig i busken och smyga på fåglar. Syns jag? undrade han. Nä, nä, du smälter bra in i i rhododendrons mörka blad sa jag entusiastiskt. Till ändernas glädje men till Marleys förtret fick han inte hoppa i vattnet och skrämma dem.

Uppdatering: vår hunds välmående

 
Det är några som har undrat hur Marley mår. Han äter fortfarande dunderkuren med fem tabletter om dagen som ska få inflammation och bakterietillväxten att avta. Magen är i finfint skick, men vi märker av biverkningarna tydligt. Han är väldigt törstig och VÄLDIGT hungrig. Nu huserar han i köket mer tid än någon annanstans. Han ligger i givakt och är beredd på att varje rörelse i köket kan resultera i mat.

Nu får det va slut med rännskita!

 
Vi är småbarnsföräldrar som är uppe på nätterna, men vi har inget barn. Vi har en hund. Häromnatten var Andreas ute med Marley klockan tolv och tre, och klockan fem var det min tur. Ut i kylan. Ut i regnet. Då fick vi nog, igen. Ringde djursjukhuset, igen. Idag har Marley varit hos farbror veterinär, igen. Det är hans mage som krånglar, igen. För tionde gången sen november, det är ett härligt snitt på 2-3 sessioner rännskita i månaden det. Stackarn. Men idag fick vi äntligen ett litet hopp om bättring! Vi har fått en diagnos, kronisk tarminflammation, och medicineringen är påbörjad. Han kommer aldrig bli helt frisk, men med regelbunden medicin hoppas vi kunna hålla det i schack. 

Lurviga barnbarnet på vift

 
Vi är hundfria den här veckan, Andreas familj saknar sitt lurviga barnbarn. De första dagarna var det bara skönt att slippa fyra promenader om dagen men jag märker att jag inte alls kommer ut på samma sätt. Jag kanske är ute tio minuter per dag jämfört med två timmar! Men det som är allra skönast är att kunna gå runt barfota utan att kliva i grus, hunddreggel eller högar av hundhår. Det har helt plötsligt blivit så himla rent hemma! Men trots slöa dagar och rena golv saknar vi vår gosiga krabat. Vår Marley som alltid vill vara nära och hummar när vi inte klappar tillräckligt. Vår Marley som blir hejdlöst glad när vi får besök och som stolt visar upp det ena gosedjuret efter det andra som om det vore en dyrgrip. På söndag kommer han hem igen och tills dess njuter jag av barfotheten.

Dog Marley här!

 
Alltså, jag tycker att jag har hamnat skymundan här på bloggen på sistone. Så när matte nu grejar i köket tar jag saken i egna händer. Konstigt att hon inget märker. Jag har riggat stativet, letat i lådor efter laddaren till datorn och morrat över att tangenterna inte är byggda för stora tassar. Jag har fortfarande lite trasslig mage så jag övar bästa minen för att få smaka på husses leverpastej. Jag har spelat ointresserad och varit superivrig, men det har inte funkat. Att se liten och oskuldsfull ut är mitt nästa drag. Nu borde husse och matte ge med sig, eller vad tror ni?

Alla hundar se hit!

 
Alltså, jag har världens bästa husse. Jag sätter mig framför honom och håller upp tassen. Det är tecknet för kanin-kines-gris-massagen. Ni borde testa, det är lika skönt varje gång. Fast det är ju klart ni har ju inte min husse. Han är diplomerad kanin-kines-gris-massör och är världsbäst. Voffa så kan ni få hans visitkort.

På Marleys vis

 
Idag har jag promenerat på Marleys vis.
 
 
Med näsan i marken.
 
 
Strykandes längs med lyktstolpar och soptunnor.
 
 
Rullandes, grymtandes och grävandes i snöhögar.
 
 
Med snö runt munnen och bedrövad blick när husse ropar in oss.

Rutinerad hund och orutinerad matte

Bildkälla här.
 
Det hade lika gärna kunnat vara Marley på bilden! Han är också en hund som tror att han får plats fast han har blivit 30 kilo tyngre och tredubblats i storlek. En hund som alltid ligger på samma plats nedanför soffan eller i duschen när Andreas gör sig i ordning för kvällen. Är något eller någon i vägen visar han sitt missnöje med ett mörkt grymtande eller så sätter sig en helt sonika på fötterna. Här är min plats, hörru! En hund som markerar tydligt att jag går fel väg genom att sätta sig ner och blänga på mig när jag försöker ta en annan promenadrunda på morgonen. En hund som har sina vanor och finner ingen anledning att byta dem.
 
Jag däremot har ett litet komplicerat förhållande till vanor och rutiner. I ett inrutat liv upplever jag att jag tappar känslan av frihet, att kunna göra det jag vill när jag vill. Jag kan känna mig otroligt pressad och stressad över att göra samma sak varje dag. Jag tröttnar, känner mig låst och hämmad. Jag kommer inte till min rätt, jag har mer att ge än vad jag gör. Det är en av anledningarna till att jag kommer sluta på mitt nuvarande jobb i en second hand butik om en månad. Varje vecka ser likadan ut. Vecka ut och vecka in. Alla måndagar ser ut på samma sätt, alla tisdagar och onsdagar med. Det fanns en tid efter sjukskrivningen som jag behövde det, för att får balans i livet och hitta tryggheten i mig själv. Nu känner jag mig starkare och vet att den typen av arbete passar inte mig. Jag vet inte än vad som händer efter jul och jag känner mig trygg i det. För jag är fri att göra vad jag vill.
 
Samtidigt behöver jag fortfarande ha någon form av struktur att falla tillbaka på för att inte tappa tråden och sväva iväg bland känslor, drömmar, tankar och idéer för mycket. En balans mellan trygghet och ovisshet, mellan rutin och frihet. Något som får min hjärna och mitt hjärta att vila en stund. Det är tur att jag har Marley som visar vägen ibland.

Sjukhusvistelser

 
Vår lilla vovvsing ligger på sjukhus och jag kan inte låta bli att oroa mig även om jag vet att han är i goda händer. Han har varit magsjuk sedan natten torsdag/fredag förra veckan och fast vi har gjort allt "rätt" för att få honom att må bättre rinner allt ur honom ändå. Så nu är han inlagd med dropp, smärtstillande och antibiotika. Förra gången har fick ligga kvar på djurkliniken, då var han riktigt dålig med lunginflammation och feber, fick han komma hem efter en dag, två dagar tidigare än beräknat, för att han hade visat på alla sätt att han ville åka hem. Djupa suckar, mörka hmm:anden och gnyende läten. Jag håller tummarna att han mår bättre och gör som förra gången så att han kan komma hem imorgon. Hem till matte och husse. 

Lata hunddagar


När solen står högt och vindarna är varma är det lata dagar för hundar som gäller. Marley ligger utslagen under trädets skugga på innergårde. Ett klick med kameran väckte honom till liv. Han tittade upp och la sen sig tillrätta igen med en suck.


Det höga gräset svalkar en pälsbeklädd kropp.



Under bordet är det alltid skugga och chans för fallande matrester.



Som när matte och husse äter glass.

Lilly och Marley


På innergården hoppar ibland kaninen Lilly runt.



En dag när vi skulle ut på promenad upptäckte Marley den lilla varelsen och blev störtnyfiken. Lilly höll sig först på avstånd.



Men efter lugnande klappar och ord kunde Marley komma närmare och tillslut hälsade hund och kanin på varandra. Ge det någar gånger sen kanske Lilly och Marley blir goda vänner.

Hundvaktens bilder


I lördags när vi var ute och for på diverse varuhus passade Jenny vårt till synes trötta bustroll. För det första är det är så himla lyxigt och smidigt att ha min syster boendes nära och för det andra är att hon är tokig i Marley och passar honom mer än gärna. Dessutom är Marley mycket förtjust i tant Jenny!

Bruna ögon och lejonman


Vårt vita lejon Marley med stora bruna ögon.


Ögon som ibland ser lite ledsna ut.



Ögon som är fundersamma och huvud som läggs på sne.


Ögon som är kloka och tillgivna. Idag åker lejonmanen. Vår fina Marley ska bli sommarklippt.

Ett gemensamt intresse



Sådan husse sådan hund. Andreas har drillat Marley väl när det visas sport på tv:n.

Tidigare inlägg
RSS 2.0