Sin gilla gång

I maj sträckte jag ut fötterna ur fönstret och lät solens strålar värma dem. Träden bar fortfarande knoppar som bara väntade på att få brista.

Sedan dess har knopparna brustit, löven har grönskat och kastanjerna fallit. Löven har blivit gula och faller av ett efter ett. Trädet förbereder sig för den bistra vintern. Årstiderna växlar och trädet har sin gilla gång.

Så skönt det ser ut... Och vilket vackert hus, bor du där?



Kram Birgitta

Det är det här jag menar när jag säger att jag saknar ditt bloggande. Dina underbara tankar! Tack, Johanna! Ska bli underbart att få tillbringa några timmar med dig imorgon! Puss

Hej Johanna!



Ååå så glad jag blir, tack, du är så fin!



Datakrasch, ååå nej, det är ingen rolig historia, Där har jag själv varit. Men nu är du åter här i bloggvärlden och det är kul.:)



Vilken grej att lägga ett sådant stort pussel som verkar ha ett väldigt fint motiv. Attans att en bit saknas men vad gör det när man fått chansen att förlora tid och rum för en stund.



Själv sitter jag och drömmer om hur jag ska dekorera till jul. Traditionellt med lite hantverkskänsla är min tanke. Jag har redan tjuvstartat med en vit hyacint. Whiiii :)



kram Madeleine