Att vara i det riktiga livet

 

Igår morses när jag var ute med Marley klarnade allt. Det hände när jag började andas. Ett medvetet andetag när jag känner hur den kalla luften kittlar i näsborrarna och svalkar lungorna. Ett andetag som grundar känslan att jag är jag och jag är här. Jag insåg att jag inte har varit här utan jag har på sistone levt i en annan värld. Jag har inte fastnat i ett dataspel eller yrat i feberdrömmar. Jag har inte heller besökt något buddistiskt tempel eller ett barnhem i ett främmande land. Utan jag har varit någon annanstans i tankarna som gjort att jag inte varit närvarande i det som händer här och nu. Jag har dragdrömmit mig så långt bort och så intensivt att jag förlorade fotfästet i det verkliga livet. Jag har varit på det där jobbet jag inte har än, cyklat till det där jobbet jag fortfarande inte har, bott i det där huset vi inte bor i än, inrett det där pysselrummet jag inte har än, tränat på den där anläggningen jag inte har kort på än, levt mitt liv i den där staden jag inte lever mitt liv i än. Jag tror jag har varit överallt utom där jag fysiskt är. Inte undra på att det riktiga livet känns frusterande om utgångspunkten i alla tankar och känslor är ett liv som man inte har.

Det är så skönt då man får skingra tankar och komma till sans =D

Vi måste våga drömma! Eller hur? Läste precis ur Agneta Sjödins bok Flickan från Paradiset om kärleksenergi. "...Inte önska dig utan älska och omfamna allt du är tacksam över och snart kommer du ha famnen full av saker du älskar. Du kan även älska det du önskar dig. Skillnaden är att om du säger att du älskar något så är det som du redan har det, men om du säger att du önskar dig så är det som du saknar det." Jag tyckte det lät rätt klokt! Puss

Sådär har jag också varit förut. Drömt mig bort så mycket att jag blivit oförmögen att uppfylla drömmarna...

Men nu försöker jag att begränsa mina drömmar/tankar till när jag går mina promenader. Sen är det stopp. Det är ganska skönt, då spårar man inte iväg lika lätt.

Ja, ett barn är alltid en gåva, oavsett tidpunkt på år. Det är en ära att få ett barn, jag känner mig utvald. Människor som liksom säger sådana märkliga saker lever nog på den här jorden för första gången och har många många liv kvar.

Jag har inget emot att bli klappad på magen eller uttittad, för det blir man så fort man säger att man är gravid. Blickarna dras till magen omedvetet hos folk. Jag förstår dom, själv älskar jag gravida magar. Tycker kvinnor är så vackra då. Men just dessa kommentarer som jag bara blir så ställd av. "Vad vill du säga med det? " vill jag svara.

Idag var det ett barn på jobbet som sa: "men din mage är inte alls tjock Madeleine".

Eftersom det var en rar flicka som sa det svarade jag: "Det tar jag som en komplimang".

Då klappade hon min mage och sa: "lite tjock är den". Så bjällrade hon med mitt gravidsmycke för bebisen.

Det var så fint!!!!

Ja, jag träffade Leila och Ernst i Göteborg faktiskt. =D På bokmässan. Leila har kollat min blogg, det du, hihihi.. Älskar hennes böcker. Både bilder och recept inspirerar mig jätte mycket.



Jag gillar också det vita. Ert sovrum andas harmoni, jag får feng shui vibbar. Det är ett mycket gott betyg. :)

Äntligen fredag imorgon. Ska köpa blomjord efter jobbet. Nu skall det planteras, härligt!

Kram Madeleine