Solen över takåsarna
Att solen äntligen når över takåsarna och in i sovrummet är ett tecken på att våren är på gång! Nu kan kanske mitt stackars kala träd komma ur sin vinterdvala och börja gro igen. Snart ska jag ut i friska luften och knipa åt mig en solstråle eller två. Trevlig helg till er allesammans.
Middag hos vänner
Idag har vi varit på middag. Mycket kalasande har det blivit den här helgen må jag säga!
Marley var också med. Honom hittar man där det finns chans att en matbit hamnar på golvet.
Åh, de hade gjort så himla god mat! Huvudrätten var från en av Jamie Olivers böcker.
Och sicken god efterrätt! Nästa middagstillfälle är hos oss - vi kör ett Halv åtta hos mig inspirerat koncept. Hmm, jag vet inte riktigt hur vi ska komma upp i samma nivå som dagens trerätters...
Födelsedagskalas
Min vän Ingrid och jag är födda samma år och på samma dag. Det är extra roligt att fylla år tillsammans med någon, födelsedagskänslan blir liksom maxad! Vi öppnade hennes hem för våra vänner.
De fick komma och stanna så länge de ville. Scones bakades i omgångar, marmelader, ostar och te stod framme hela dagen.
Och så hade vi bakat lite smått och gott. Jag drömtårta och Ingrid äppelmuffins och kokostosca. Mysigt och alldeles lagom så där!
Sova räv vid 27 års ålder
Imorses blev jag väckt av skönsång. Eller ja, snarare var det jag som tillslut väckte Andreas och frågade om han hade tänkt att servera mig frukost på sängen. Inte för att jag behöver det, men jag vet sen innan att det är en viktig födelsedagstradition för honom. Så jag började mitt 27-åriga levnadsår med att sova räv likt en femåring.
Rosorna går på sista versen och är från förra helgen när Andreas föräldrar var på besök. Efter några dagar brukar jag plocka isär buketten, ta bort de blommorna som hunnit bli fula och sätta resterande blommor i småvaser. På så sätt kan jag njuta av buketten så länge som möjligt.
Svartvita vårtecken
Solbeklädda fasader och sopade gator.
Stadscyklarna på rad.
Liv och rörelse i stan. Vi har tagit vår nu.
Magkänslan vann över den duktiga flickan
Igår var den första dagen på mitt nya jobb - och den sista. Jag ska erkänna att jag inte hade fått ett jättebra intryck av arbetsgivaren från början och jag var på det klara med att min lön var under genomsnittet och att företaget bara tillämpar korta visstidsanställningar. Jobbet verkade så roligt i sig så jag tror att jag hade kunnat förbise detta om det inte vore för att den ena händelsen efter den andra indikerade att det här var ett oseriöst företag som utnyttjar sin personal till det yttersta.
En tjej hade börjat ta med sin egen dator samt internetuppkoppling för företagets fungerade så dåligt. Datorutbildningen har fått ställas in för företaget har inte tillräckligt bra datorer. Kontorsmaterial som pennor och post-it-lappar fanns inte - det skulle du ta med dig hemifrån. Jag fick efter mycket om och men en egen kalender. Jag hade endast tre timmars introduktion mestadels med inloggningsuppgifter, företagsfakta och datasystem. Resten kunde jag läsa mig till på intranätet - där fanns alla manualer och "allt du behöver". Jag förväntades även att själv hålla ett samtal med en deltagare som varit sjukskriven från och till i fyra år. Då hade jag varit på arbetsplatsen i fem timmar. Hur blir kvalitén på arbetet då?
Företaget tillhandahåller jobbcoachning och rehabiliteringstjänster åt Arbetsförmedlingen - så i slutändan är det våra skattepengar som finansierar den här verksamheten. Det gör det hela ännu mer skrämmande. Dessutom har företaget uppmärksammats och fått priser för att ha ökat sin omsättning med några tusen procent. Det är några få i toppen som tjänar ruskigt bra med pengar - medan de anställda ute på kontoren har en av branschens lägsta löner. Jag vägrar vara en del av ett sånt här etablissemang. Så när jag hade gråtit ut all ilska och frustration meddelade jag min chef att jag inte skulle komma tillbaka. Jag skickade ett kritiskt mail som hon inte ens behagade svara på. Det var med all säkerhet inte första gången det hände.
Jag är så stolt över mig själv att jag tog ställning. Den där duktiga flickan som ska foga sig och högprestera, trots orimliga arbetsförhållanden, fick tillslut känna sig besegrad. Visst hann jag tänka både en och två gånger att "så här gör man inte" - man tar jobbet man har fått, biter ihop och gör sitt bästa. Men till vilket pris? Att dåliga arbetsförhållanden ska ta massa energi av mig? Att jag ska känna en klump i magen i två månader? Jag är värd mer än så. Nästa gång låter jag magkänslan leda mig på en gång.
Sicket väder
Sicket väder vi har haft i helgen! Termometern visade hela elva grader igår. Jag var ute över två timmar med Marley i Slottsskogen. Han sprang sig riktigt lerig i hundrastgården och jag njöt av solen. Idag har jag passat på att maxa ljusintaget med en lång promenad mitt på dan, tvätta och baka bröd. Imorgon börjar jag nämligen jobba på schema. Jag har fått en visstidsanställning på två månader med eventuell förlängning. Skönt att slippa stå givakt dygnet runt för det kan tänkas komma jobb, och att det dessutom är på dagtid. Det känns väldigt spännande, och lite nervöst förstås!
Tidsfördriv
Det händer lite grejer nu. Jag har varit på anställningsintervjuer och informationsmöten. I veckan har jag vikarierat på en daglig verksamhet för personer med autism. Med tanke på att jag inte jobbat heltid på tre år stupar jag i säng. Däremellan njuter jag av solen och har inte en tanke på bloggen. Nu håller jag mig endast vaken för att Andreas är och tränar och jag har sista promenaden med Marley.
I ett täcke av skimmer
De sista dagarna har varit riktigt härliga med massa solsken.
Jag är ute och fyller på kropp och själ med ljuset. Fast det är minusgrader börjar det kännas som om våren är på väg. Hoppfullt. Energirikt.
Fåglarna kvittrar och ser också ut att njuta av solen.
Ljuset alltså. Så himla härligt. Det är först när ljuset kommer som jag fattar hur mörkt det har varit.
När katten är borta dansar råttorna på bordet
Det här är min mugg - det syns ju långa vägar. Men på något konstigt sätt har Andreas lyckas få den till att det är hans mugg till morgonkaffet. Och till efter maten-kaffet. Och till eftermiddagskaffet. Och till kvällskaffet. Jag vill liksom inte ta ifrån honom den glädjen att ha hittat perfekta kaffemuggen, så jag låter honom hållas. Men i helgen när Andreas inte var hemma passade jag på att dricka några koppar te i hemlighet. Kände mig riktigt olydig må ni tro! Nu är Andreas hemma igen och har vi återgått till den vanliga ordningen. Johanna-muggen är Andreas kaffemugg.
Lurviga barnbarnet på vift
Vi är hundfria den här veckan, Andreas familj saknar sitt lurviga barnbarn. De första dagarna var det bara skönt att slippa fyra promenader om dagen men jag märker att jag inte alls kommer ut på samma sätt. Jag kanske är ute tio minuter per dag jämfört med två timmar! Men det som är allra skönast är att kunna gå runt barfota utan att kliva i grus, hunddreggel eller högar av hundhår. Det har helt plötsligt blivit så himla rent hemma! Men trots slöa dagar och rena golv saknar vi vår gosiga krabat. Vår Marley som alltid vill vara nära och hummar när vi inte klappar tillräckligt. Vår Marley som blir hejdlöst glad när vi får besök och som stolt visar upp det ena gosedjuret efter det andra som om det vore en dyrgrip. På söndag kommer han hem igen och tills dess njuter jag av barfotheten.
Husmorsknepet funkar inte!
Jag har provat det där husmorsknepet för att få rent silver, dessvärre funkade det inte. Så här såg silverhalsbandet och armbandet ut innan och efter bakpulverbadet.
Jag tror att jag gjorde precis som man skulle. En bit folie i botten på en bytta, massa bakpulver och sen skållhett vatten på det.
Det bubblade och fräste - precis som det skulle. Jag lät badet vara i cirka två timmar. Men! Det hände ju som sagt typ ingenting. Smyckena är lika svarta som de var innan. Någon som har liknande erfarenhet? Ska jag göra på något annat sätt?
Skål!
I helgen har vi skålat för pappa som har fyllt år och för syster som har fått jobb. Jag är så stolt över min syster som är nyexad och fick jobb på första intervjun. Grattis till er båda!
Jaså? Jaså.
Imorses pågick följande meningsutbyten i mitt huvud. Jaså? Snö? Ja, då kanske jag trots allt får användning av min tjocka stora breda halsduk jag stickar frebilt på kvällarna. Minusgrader, bäst att pälsa på mig ordentligt då. Jaså? Ehh...minusgrader? Känns ju som att jag gick in ett fuktigt täcke. Varm under armarna och med en droppe på näsan traskar jag vidare. Marley vill inte gå in, han gillar snö. Det är som om han förstår att det gäller att ta tillvara på snön när den kommer. Jag tar till en avledningsmanöver för att få komma in. Vad sägs om ett vad? Jag satsar på att husse har stigit upp och dukat fram frukost till mig. Marley däremot tror sig känna sin husse och satsar sina sista slantar på att han sussar sött under täcket. Jag får oss att springa ikapp för att se vem som har rätt. Jaså? Ingen frukost? Jaså.
Vardagslycka
Ett vardagsrum som fullkomligt badar i ljus. Mer än så behvös det inte för att göra mig glad.
Mycket som händer nu
Det är mycket som händer i min vänkrets nu. Det pratas bröllopsklänningar, gästlistor och kyrkbokning. En bebis har ploppat ut och en annan väntas till sommaren. Radhus, tomter, planlösningar och utgångspriser diskuteras. Osäkra månadsvikariat bytts ut mot fast tjänst. Det är så himla spännande! Själv drömmer jag om ett hus med en gammal trädgård med vädernötta stolar utplacerade under äppelträd. Och så skulle ju ett jobb sitta fint.
Vi lyckades överraska henne!
I lördags lyckades vi överraska min syster! Hon och jag gjorde ett ärende på stan och sen skulle vi hem till mig och äta lunch. Sån där fylld färsk pasta med sallad skulle det bli. Sa jag.
Istället hade jag lagt finduken på bordet.
Och mamma och pappa hade kommit med lunch.
Och i kylen stod godaste morotskakan. Jenny har tagit examen och det tyckte vi var något som skulle firas! Grattis syster!
Vinterpromenad
Här kommer en till bild på istappar från min och Jennys promenad i onsdag. Solen reflekterade så häftigt i isen så jag tog en hel radda bilder.
Marley stoppade dem hellre i munnen.
Vår bänk stod tom och oanvänd. Vår medelvägsbänk, tre bänkar efter där Andreas vill stanna och tre bänkar innan jag vill stanna för att äta bulle och dricka kaffe.
Så fort solen går i moln kommer skymningen och temperaturen sjunker någon grad. Som en signal att det är dags att bege sig hemåt.
Snabba beslut
Det är bra att ha en syster som bara bor tjugo hundminuter bort. Det möjliggör om inte annat snabba beslut. När? frågade jag NU! svarade hon och sa, solen skiner, vi ses om en kvart. På Prins. Okej, sa jag med frukostsmörgåsen i munnen. En syster som dessutom mer än gärna håller Marley och frågar om jag inte ska ta kort på istapparna.
Tvåtimmars
Idag har vi fått en massa frisk luft! Både hund och matte fick ta en dusch vid hemkomsten och matten slumrade till på eftermiddagen. Marley sover fortfarande. En tvåtimmars skogspromenad tar helt klart på krafterna.
