Marley gillar att rulla sig. Runt, runt, runt. I snö, i gräs och i jord. Idag rullade sig han i jord - det sämsta underlaget enligt mig. Marley såg ut som kriget i huvudet när vi kom in. En nöjd och väldigt söt krigare som fick huvud och tassar ordentligt torkade.

I helgen var vi en sväng i Skövde. Andreas kompis kom förbi med sin hund Hiro på lördags förmiddagen.

De trivs väldigt bra i varandras sällskap och älskar att busa. I en timme sprang de runt och jagade varandra. Marley ser nästan farlig ut när han ligger på rygg, morrar och hugger efter Hiros långa öron.

Jag tycker att det är så fint när hundar umgås. Jag fascineras över hur de kommunicerar. Det märks tydligt när två hundar gillar och accepterar varandra.

Puss på dig kompis!

Jag har kommit på mig själv att jag pratar högt med Marley när jag är ute och går. Så där högt om det ena och det andra så att förbipasserande skulle kunna tro att det är dem jag pratar med. Jag håller på att bli som den där omtalade och förvirrade damen i rött som pratade med sina två hundar i min barndomsstad på nittiotalet. Snart är jag den röda damen, fast i rosa. De kommer kalla mig Stollan i Haga.

Förresten har nu vår älskade hund blivit könsmogen på allvar. Han har börjat haja det här med det motsatta könet. Så promenaderna är väldigt forcerande och stunderna inomhus är mest fyllda av gnyende och suckande läten för tillfället. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det är en övergående period och att han har glömt av vad tjejer är imorgon. Håller tummarna hårt. Riktigt hårt för ett mirakel.

På förmiddagen gick vi ner till havet. Idag var havet betydligt vildare än det var på julaftons morgon. Vågorna slog på stenarna vid strandkanten. Solens strålar smekte trädtopparna i söder och fick hav och klippor att glittra. En av oss var redo ett dopp i det blå.

Marley alltså, inte jag. Ni trodde väl inte något annat? Marley galopperade ner till vattenbrynet, där vände han på huvudet för att försäkra sig att det var okej att fortsätta ner i vattnet. Efter klartecken skuttade han i vågorna så vattnet yrde.

Här ska jag upp! Ett, två och tre...

Och så bakbenen också!

En nöjd och blöt hund med husse. Mina två favoriter.

När andan faller på tar Marley och jag en svängom i vardagsrummet. Tur att bjässen är snäll annars hade jag varit pannkaka!

Jag har precis läst ut boken Marley och jag och jag kan lyckligt konstatera att vår tvååriga golden retriever, Marley, är rena rama ängeln i jämförelse med bokens otyglade och energiska Marley. Vår Marley är lugn och psykiskt stabil. När andra hundar morrar, skäller och gör utfall lägger han huvudet på sne, tittar oförstående på dem och spatserar vidare med svansen viftandes. Om han inte tar morrandet eller skällandet som en invit till lek förstås. Han är social och gillar både andra människor och hundar. Vi behöver aldrig oroa oss om vi kan ta med Marley när vi går bort, vi vet att han anpassar sig dit vi tar honom. Vi åker spårvagn, buss och tåg med honom och han charmar de flesta på vägen. Däremot är han ingen vidare vakthand. Vi brukar skoja om att vid ett inbrott skulle han hålla ficklampan åt tjuven! Ibland lyssnar han bara på det han vill höra och han går inte heller alltid fint i koppel. På senare tid har han lärt sig att lägger han sig ner och rullar blir det svårare för matte och husse att gå vidare. Med busig blick kastar han sig ner på marken, rullar några varv och tittar nöjt på oss. Han är nyfiken och håller jag på med något i hundhöjd är han snabbt där, rynkar ögonen och besiktigar. Marley är nyfiken på och älskar livet, speciellt pinnar och vattenlek. Han är en riktig livsnjutare som dagligen påminner mig om att glädjas över det lilla.

Marleys favoritsysselsättning så här års, näst efter att bada förstås, är att jaga flugor. Häromdagen lyckades han få tag på en. Han såg minst sagt förvånad ut medan flugan flög runt i munnen på honom. Sedan spottade han ut en stackars avvingad fluga.