Squashen från mammas och pappas trädgård är rent ut sagt gudomlig! Dessutom växer den som ogräs och jag får påfyllning mellan jämna mellanrum. Jag och Jenny skär squashen i bitar och äter den som frukt.

Igår skulle jag och Andreas egentligen vara vid Vänerns strand och fira min goda vän Saras 25-års dag. Jag blev plötsligt jättetrött och febrig en timme innan avfärd. Jag hoppades att lite sömn skulle göra susen. En timme senare kände jag mig fortfarande lika risig och vi fick lämna återbud. Verkligen jättetråkigt! Jag hade ett fram emot den här festen sedan i mars. Så nu har jag istället födelsedagsbarnets blommor på köksbordet, i en kanna från Myrorna. En tjuga fick jag ge för den - ibland går det även att fynda på "dyra" Myrorna! Febern har dessutom börjat släppa nu framåt kvällen och förhoppningsvis är jag frisk nog att gå till jobbet imorgon.

Att bo mitt i smeten har sina fördelar. Jag har nära till restauranger, fik, affärer, frisör, matbutik, jobb och skola. Jag har också nära till gröna oaser och en å som slingrar genom stadens myller. Samtidigt som jag älskar stället vi bor på just nu är jag längtansfull. Jag längtar efter en trädgård. Att kunna hänga upp tvätt barfota. Att hämta posten i morgonrocken. Att ha bär och grönsaker i det egna trädgårdslandet. Att spela boll eller kubb på baksidan. Att sitta på altanen och njuta av middagar.



Jag längtar efter att ha skogen runt hörnet. Att ta långa skogspromenader och lyssna på trädens knarrande och djurens läten. Att känna skogens lugn. Att låta Marley springa lös och bli alldeles tokig av lycka. Att plocka svamp och blåbär.



Jag längtar att plocka blommor på ängen och sätta i vas. Att ha ängsblommor i varje rum.



Jag längtar efter att ta morgondopp i sjö eller hav. Att hålla huvudet kallt under vattnet. Att hoppa från höga klippor. Att kasta bollar till en ivrig och badglad hund. Att höra båtar komma puttrande.

 

Trots soliga sommardagar och ljumma sommarkvällar känner jag att hösten börjar närma sig. Sommarkläder reas ut och ersätts av höstkollektioner. Allt fler har haft sin semester och kommer tillbaka till arbetet. Vi har sommaröppettider en vecka till i second hand butiken jag jobbar i, sedan gäller ordinarie öppettider igen. Sommarsäsongen i Haga har toppats och gatorna är mer framkomliga än för två, tre veckor sedan. Då fick jag kryssa mellan horder av turister med karta och kamera i högsta hugg! Gatlamporna tänds tidigare varje kväll och lövens blad blir gula i sommarnatten.

En måndagseftermiddag samlas ett gäng ungdomar i parken. Linor spänns upp mellan träden. De tar av sig barfota och tar några staplande steg på linan. Någon försöker tappert att cykla på en enhjuling. Det är liv i parken. Så spontant och så somrigt. Underbart helt enkelt.

På ett sätt fasade jag för den här sommaren. Andreas skulle jobba sex veckor i Skövde och jag skulle bo själv i Göteborg under den tiden. Innan denna sommar hade vi endast varit ifrån varandra några fåtal dagar under de ett och ett halvt år vi har varit tillsammans. Så att inte ses någonting under fem dagar i rad är en evighet för oss.

Samtidigt kände jag långt där inne att det här är precis vad jag behövde. Jag behöver se att jag klarar mig själv. För mig var det ett skrämmande steg ut i det okända. Från att vara mer eller mindre beroende av att ha Andreas nära, till att helt plötsligt stå själv inför livets händelser. Det är inga häpnadsväckande saker jag pratar om utan det handlade om att klara av vardagliga ting som att städa, tvätta, handla och laga mat själv. Sådant som jag vet att Andreas fixar när min ork inte finns. Att se till att jag kommer upp till jobbet på morgonen oavsett hur trött jag är. Att inte ha Andreas att luta mig emot när jag blir så där ohanterligt trött eller ledsen. Nu hade jag ingen annan att förlita mig på än mig själv.

Det var fruktansvärt de första dagarna. Att mötas av en tom lägenhet och veta att den kommer att förbli tom tog knäcken på mig. Jag bröt ihop och kom igen. För även hur outhärdligt det var de där dagarna, visste jag att det är precis det här som jag behöver för att resa mig ytterligare. Och jag klarade det! Jag står nu på mina egna ben och det i ett annat tempo än förr. Ett tempo med betydligt mindre press och stress. Är det smutsigt på golvet torkar jag lite på måfå med en trasa. Har jag varken lust eller ork att laga mat, köper jag något att äta. Är tvättkorgen full trycker jag lite hårdare och får ner lite till.

När jag inte hade någon trygghet i mig själv fann jag den i Andreas. Då var det en nödvändighet för att tillfriskna. Nu är det förrädiskt att leva genom någon annan på det sättet. Vi är vi, ibland. Andreas är alltid Andreas. Och jag är alltid jag.

Jag har samlat på mig en hel hög med blommor och plantor som behöver nya krukor, ny eller mer jord. Nu har murgrönan fått en ny kruka efter jag har tappat den gamla i golvet. Orkidéerna har fått ny orkidékompost, vilken jag hoppas gör susen för blomtillväxten! Alla kryddor i köket har hamnat i lerkrukor. Resten av blommorna har fått påfyllning av ny fräsch jord. Lika bra att ta alla omplanteringar på en gång!