Stop destroying our planet. It´s where I keep all my stuff.


En lördagsförmiddag hittade vi en cykel slängd vid vattnet. Vackert på något sätt. Fast ändå mest sorgligt.

Att bo centralt innebär att det är mycket folk i rörelse och det innebär tyvärr i sin tur att det slängs mycket skräp i omgivningarna. Folk följer inte heller nu i höst vårens kampanj gör som Sara, släng skräpet där det ska vara. Mycket hamnar på marken. Mycket. En nyfiken hund med nosen i backen hittar det mesta kan jag lova. Fimpar mellan kullerstenarna, halvätna matförpackningar i buskarna, bananskal och äppelskruttar på gångbanorna och blöta tidningar på bänkarna. Lägg även till ena skon i ett par, en kavaj, strumpor, navkapslar, plastbestick, pappersmuggar, plastlock till pappersmuggar, parkeringsbiljetter, kvitton, glasspapper, godispapper, andra papperslappar, plastpåsar, bitar av plast, tuggummin, tuggummipaket, snus, snusdosor, tomma cigarettpaket, gamla frallor så blir det någon sopsäck per vecka. Inte att förglömma alla krossade glasflaskor, halvuppdruckna glasflaskor, hela glasflaskor, mosade ölburkar och kapsyler som är överrepresenterade i skräpväg på lördags- och söndagsmornar.

Jag väntar med spänning på den dagen Moder Jord lär sig att mirakulöst få skräpet att försvinna som om det aldrig har existerat. Genom att öppna marken och låta allt skräp flyga ner i sprickan. Poff. För vi männsikor verkar ju ha svårt att lära oss var vi ska slänga vår parkeringsbiljett.

En novemberträdgård


Rostbruna frökapslar vajar stadigt i novembervindens byar.


Soluret är vindpinat och regnskurar har satt sina spår. Rosten kommer till sin rätta med de vissna rostbruna växterna i rabatten.


Plantan som en gång blommade och spottade ut squash efter squash drar en sista suck.


De sista blommorna lapar den lilla sol de får och går vintern sakta till mötes.

Helgen


Jag var hemma hela förra veckan med luftrörsinfektion. Till helgen kände jag mig piggare och vi åkte till mamma och pappa. Det blev ett skönt miljöombyte. Hemmet var julpyntat och kandelabern tändes lagom till middagen.



Det är riktigt lyxigt att få sätta sig vid bordet och få maten serverad. Fläskfilé och rösti med grönpepparsås. Rösti är lite av min fars specialitet.



Skål och välkomna! Jag var sugen på att spela spel - som vanligt. Intresset var svalt - som vanligt på fredagskvällar. Vi satt och pratade tills tröttheten kom över mig istället.



På lördagen begav jag och mamma oss ner till torget för att titta på garn. Jag i min nya fina rosa kappa. Secondhandköpt, såklart.



Vi stötte på två stora hästar med vagn på vägen till garnaffären. De var läskigt stora, men såg snälla ut så de var nog inte så farliga.



Väl i garnaffären hade jag svårt att bestämma mig vad jag ville ha. Tillslut bestämde jag mig för ett mörkgrått supermjukt garn som mamma ska sticka en halsduk av till mig. Sedan vandrade vi hemåt. Jag bakade cupcakes på eftermiddagen och på kvällen åt vi gott och såg på Så mycket bättre.



Söndagen bjöd på stormigt väder. Hundöron och svansar fladdrade extra mycket. Jackor var högt uppdragna och mössor långt nerdragna.




Andreas busade med Marley så tungan hängde utanför.



En trött hund på husses knä på väg till Göteborg för söndagsfika med syster. Jenny bor i Oslo för tillfället så det var en mysig avslutning på helgen att få träffa henne.

Söndagsfika


Lagom till söndagsfikat - första adventfikat - bakade mamma saffransbullar. Jag fick inspirationen av Emilia och tipsade mamma om receptet. De blev himmelskt goda så jag ska baka mig en egen sats snart så jag kan äta en varje dag! Receptet hittar ni här.



Mamma gjorde en krans av halva satsen. Kavla ut degen, bre på fyllningen och rulla ihop på samma sätt som med bullarna. Forma en ring. Klipp djupa jack (inte helt igenom) runt hela ringen. Lägg flikarna växelvis åt höger och vänster. Jäsning och gräddning enligt bullreceptet.



Igår bakade jag cupcakes. Jag hällde i mer saft från jordgubbar den här gången. Det resulterade i en mer såsig topping, men med desto klarare rosa. Kanske inte så juligt, men himmelskt gott det med. Det receptet hittar ni här.

En lång väntan är över...


...på att knopparna skulle titta fram. Jag trodde att jag skulle kunna plocka bort tygorkideérna ganska omgående. De blev kvar i mer än åtta månader. Men nu så! Nu ska jag bara se till att sköta om orkidén ordentligt så att knopparna brister uti blom snart.

Nu är det ännu mer jul igen


I eftermiddags kom granen upp och tändes på innergården. Till middag kom Andreas hem med risgrynsgröt, vörtbröd, skivad skinka och senap. Nu är jag mer än redo för advents- och julfirande.

Nu är det jul igen


Grannen är framplockad och pyntad med silverhjärtan. Jag är allergisk så det får bli den lilla minigranen i plast i år igen.



Änglarna står fridfullt under granens grenar.


Ljusslingan och adventsstjärnan ger det där mysiga julskenet som jag kan längta efter hela året.



Kryddnejlikorna sprider en härlig doft i rummet.



Tomten lurar i köket. Jag har fått den av kompis för många år sedan. Hon tyckte nissen liknade mig!



Glaskulorna är upphängda i sovrummet och nu väntar jag på att det ska bli vitt utomhus.

Hemtrevligt hos Johanna 1 år!


23 november 2010 skrev jag mitt första blogginlägg. Det handlade om Marley och jag, från att aldrig ha tyckt särskilt mycket om djur till att bli fullständigt förälskad i ett djur med fyra ben.



Jag gav mig själv en kamera i för tidig julkapp i december, eftersom min gamla strejkade efter några trogna år. Med min nya systemkamera började jag fota allt. Då som nu är mitt favoritmotiv naturen, speciellt havet i dess olika skepnader. Julen firades i Stenungsund och jag gick promenader längs med havet varje dag.



I januari besökte jag loppisar och bjöd på en del pyssel i bloggen. Hemmasydda lavendelpåsar, målade glasburkar och så piffade jag upp några papperslådor jag hade hemma med en bit papper. Jag började finna min kreativa sida igen.



Nystädat och hunden på pensionat. Så här såg vardagsrummet ut i februari. Nyligen flyttade vi kistan och ställde ett fint skrivbord med dator där istället. Hur det ser ut idag får ni se när tavlan hoppat upp några centimeter.



Mars är min månad och jag fyllde 25 år. Jag fick en symaskin i födelsedagspresent och min älskade pysselhörna började ta form. Jag är fortfarande väldigt nöjd med att göra pysselhörna av läshörnan.



I april tappade jag lusten att blogga och tog därför en paus från etern. Under påsken tog jag och hunden vårt första dopp i havet. Landkrabborna tog kort på oss och ojade sig.



Bloggpausen fortsatte i maj. Då var vi bland annat i London med Andreas familj över en helg. På väg hem visade sig Göteborg från sin allra finaste sida. Solnedgång över skärgården.



I junis sommarvärme fann jag åter inspiration till att blogga och loggade in en kväll efter en några timmar vid havet. Det var skönt att vara tillbaka!



Andreas jobbade i Skövde under sommaren och jag här i Göteborg. De första dagarna i juli som jag var själv passade jag på att laga sånt som han inte gillar. Jag lagade färgglad spenatpaj som jag tillsammans med några vänner avnjöt på innergården.



I augusti permanentade jag mig och blev underbart lockig igen!



I september kom äntligen mina efterlängtade tomater, men jag blev lite besviken. Jag fick bara tre tomater sammanlagt i år mot säkert ett hundratal förra året. Så jag laddar för nästa år. Då funderar jag öven på att utöka trädgårdslandet till en kruka med squash också.



Efter en ofrivillig bloggpaus på grund av datakrasch blev det bara ett inlägg i oktober. Ett brittsommarminne. Det var 1 oktober och vi cyklade i kortärmat, fikade vid vattnet och Marley badade.



November det här året känns det som om jag mest har varit sjuk, men under mina friskare stunder har jag gjort något jag länge längtat efter. Jag har sytt min första lapptäckskudde!


Får jag lov?


När andan faller på tar Marley och jag en svängom i vardagsrummet. Tur att bjässen är snäll annars hade jag varit pannkaka!

Min första lapptäckskudde!


Jag har sytt min första kudde i lappteknik! Jag mätte inte lapparna utan klippte på känn. Jag strök inte heller tyget utan lät det vara skrynkligt. Det resulterade i att lapparna var både sneda och olika stora. Det färdiga resultatet blev kanske inte oväntat också snett och vint. Tittar man noga ser man alla oregelbundenheter. Så jag tittar inte så noga.

Första kudden var en testkudde så nu vet jag lite mer hur jag ska gå tillväga. Kudde nummer två är påbörjad och den här gången har jag mätt lapparna på millimetern.

Marley är linslusen i förgrunden.

Kära väderdagbok


De färgglada löven har fallit och träden har gjort sig redo för vinter. Marley har låtit sin päls falla av och fått ny tjockare vinterpäls. Första advent stundar och julsakerna längtar efter att bli framplockade. Jag har plockat bort vår- och sommarjackorna och tagit fram tjocka vinterjackan. Det är åtta grader utomhus och träden står kala. Det är något som inte stämmer. Något fattas.

En stillsam lördag


Vi lät bli att ställa klockan - och vaknade elva imorses. Det stämmer nog det där att man behöver sova mer den här tiden på året. Jag som fortfarande är krasslig behövde verkligen sova mycket. Dessutom är det bäst att passa på att sova hur länge vi vill när hunden är på vift! Hela förmiddagen (det som var kvar av den vill säga) låg jag snörvlandes i soffan, läste tidningen och löste korsord. De där krumelurerna vid sidan om korsordet kommer till när jag har kört fast. Vill det sig illa är det trianglar och fyrkanter på hela sidan. Lyckligtvis behövde jag inte måla dit så särskilt många till den här gången.



Vissa dagar blir det inte tillräckligt ljust ute för att göra det ljust inne. Idag var en sådan dag och klockan två tände jag lamporna.



Därefter vek jag gårdagens tvätt. Andreas tröjor i färgordning - man har inte roligare än man gör sig!



När Andreas kom hem låg jag i soffan och tittade på Vänner. Han gjorde en portion glass med krossade turkiska peppar till mig. Glass botar helt klart en förkylning tror jag och tog mig en protion till. Jag har legat i soffan sedan dess och snart väntar middag. Sedan ska jag sova. Middagen följer dagens lunk och är som förra helgens. Gröt, skorpor och te. Så är det med det den här helgen också.

En fin stund på dagen


Jag kokar mig en kopp te. Lägger några skorpor på ett fat. Kanske tänder några ljus. Jag drar fram sängen. Ropar. Jag hör en hundkropp maka sig upp och hur klorna lätt nuddar trägolvet. Han kommer med ett gossedjur i munnen. Bufflar lite på mig. Jag smeker mjukt hans huvud några gånger. Sedan visar jag honom sängen. Han lägger sig till rätta. Jag hör djupa suckar av välbehag. Han somnar på en sekund.

Jag lägger in bilder från kameran. Redigerar och beskär. Gör ett inlägg, eller två. Kollar runt på andra bloggar och förundras hur många bra fotgrafer, skribenter och pysslare det finns. Njuter av kreativiten som fullständigt flödar från datorn. Det enda som hörs är mina fingrar mot tangenterna och Marleys tunga andetag. Det är en fin stund på dagen.

Inredningssugen


Jag har fått en himla förkylning som inte verkar ge med sig som dessutom har satt sig på luftrören. Gör jag något mer ansträngande än att sitta vid datorn eller ligga i soffan känns och låter det som om jag har sprungit en mil i kraftig kuperad terräng på tid. Jag tyckte först att jag inte var tillräckligt sjuk för att vara hemma från jobbet trots att mitt jobb innebär att jag knappt sitter ner något, bär och lyfter en massa kläder. Jag hade flämtat som en flodhäst (inbillar mig att de har dålig kondition)! Men duktiga-flicka-syndromet kom över mig för en stund. Tur att jag har Andreas som kan säga till mig att man behöver inte ha fyrtiograders feber för att anses vara sjuk. Jag insåg att han hade rätt och jag har nu varit hemma från jobbet i några dagar.

Jag har roat mig med att läsa inredningstidning efter inredningstidning och kvällstidningarnas helgbilagor. De sistanämnda får jag buntvis av Andreas föräldrar och jag har samlat på mig en hel hög av dem. Det blev med andra ord en salig läsblandning från prunkande trädgårdar och utomhusmiddagar till äppelskörd och julpynt. Nu är jag i vilket fall grymt sugen på att möblera om, pyssla, sy och måla. Jag vet ju hur det gick förra gången jag var sjuk...

Septemberbröllop

Foto: Mamma

I slutet av september var vi på bröllop. Dagarna innan bröllopet var det stormigt och regnigt men som en gåva från ovan mojnade det lagom till lördagseftermiddagen. Solen tittade fram och vigseln kunde hållas utomhus. Brudens syster sjöng en vacker kärlekssång. Brudparet sken ikapp med solen. En och annan tår fälldes. Festen fortsatte med middag och dans hela kvällen lång. En dag full av kärlek och lycka.

Jag hade på mig en rosa femtiotalsklänning med tillhörande jacka och mammas kuvertväska från åttiotalet. Jag kände mig riktigt bröllopsfin!

Knapphändigt


Jag klippte till en bit papper av tjockare typ i ramens storlek. Jag ritade ett hjärta i blyerts som jag sedan använde som mall. I takt med att jag fyllde på hjärtat med limmade udda knappar suddade jag ut blyertsstrecket.


Jag satte skapelsen i en ram med luft mellan papper och glas så att knapparna kan sticka ut hur mycket de vill.

Marleykavalkad


Jag har precis läst ut boken Marley och jag och jag kan lyckligt konstatera att vår tvååriga golden retriever, Marley, är rena rama ängeln i jämförelse med bokens otyglade och energiska Marley. Vår Marley är lugn och psykiskt stabil. När andra hundar morrar, skäller och gör utfall lägger han huvudet på sne, tittar oförstående på dem och spatserar vidare med svansen viftandes. Om han inte tar morrandet eller skällandet som en invit till lek förstås. Han är social och gillar både andra människor och hundar. Vi behöver aldrig oroa oss om vi kan ta med Marley när vi går bort, vi vet att han anpassar sig dit vi tar honom. Vi åker spårvagn, buss och tåg med honom och han charmar de flesta på vägen. Däremot är han ingen vidare vakthand. Vi brukar skoja om att vid ett inbrott skulle han hålla ficklampan åt tjuven! Ibland lyssnar han bara på det han vill höra och han går inte heller alltid fint i koppel. På senare tid har han lärt sig att lägger han sig ner och rullar blir det svårare för matte och husse att gå vidare. Med busig blick kastar han sig ner på marken, rullar några varv och tittar nöjt på oss. Han är nyfiken och håller jag på med något i hundhöjd är han snabbt där, rynkar ögonen och besiktigar. Marley är nyfiken på och älskar livet, speciellt pinnar och vattenlek. Han är en riktig livsnjutare som dagligen påminner mig om att glädjas över det lilla.

Lördagsmiddagen


Kylskåpet är proppat för vi skulle haft gäster igår kväll. Det blev varken gäster eller ordentlig middag. Jag var febrig och allmänt hängig så gröt, skorpor och te fick duga. Jag gjorde inte många knop igår och det kommer inte bli så många fler idag. Så är det med det.

En brandmans dotter


Jag är tudelat fascinerad av eld. Att höra elden knastra är rofyllt. Jag kan betrakta eldens lågor i det oändliga. Samtidigt är elden otroligt farlig om den släpps lös och kan ställa till med stor förödelse. Jag gillar fackeltåg, lägerledar och påskbrasor, men det jag gillar allra bäst är att sitta inomhus framför öppna spisen och värma fötterna. Jag är dock inget vidare på att tända en brasa. Jag är ju trots allt en brandmans dotter.

Födelsedagskalas


Häromdagen fyllde min vän Hanna 25 år. Hon bjöd in till kalas. Jag pysslade ihop ett presentkort till henne från mig och Jennie (inklusive respektive). Vi ska gå på en cupcake-kurs tillsammans (exklusive respektive). Jag är hejare att samla på mig pappersbitar och snörstumpar, vilket jag uppskattar när det är pysseldags. Då har jag en massa material att vraka och välja mellan. De där pappersbitarna som anses som skräp kommer till användning och blir något nytt.


Ett quiz om födelsedagsbarnet hör givetvis kalaset till.


Och inte kalas utan tårta! En supersmarrig sådan med två lager mousse, choklad och mango, och härlig gul garnering.

En häftig gåva


Jag har fått något riktigt häftigt av min mormor! Ett fönster - men inte vilket fönster som helst - utan ett fönster från hennes barndomshem uppe i norra Finland. Dessutom är det extra häftigt eftersom det är min mormors far som har snickrat fönstret. Istället för spik är det pluggar som håller ihop träbitarna. Mina finska släktingar har låtit sätta speglar där fönsterglasen en gång suttit. Mitt fönster är det sista som de har lyckats bevara från huset. Tänk om min mormors far visste att det fönstret han en gång byggde skulle nu stå på golvet i en sekelskiftlägenhet i Göteborg. Livets vägar äro outgrundliga.

Sin gilla gång


I maj sträckte jag ut fötterna ur fönstret och lät solens strålar värma dem. Träden bar fortfarande knoppar som bara väntade på att få brista.


Sedan dess har knopparna brustit, löven har grönskat och kastanjerna fallit. Löven har blivit gula och faller av ett efter ett. Trädet förbereder sig för den bistra vintern. Årstiderna växlar och trädet har sin gilla gång.

När jag inte har bloggat...


...har jag pusslat. 2000 bitar formade en gammal världskarta. Jag hade tänkt att vi skulle rama in det färdiga pusslet, men tyvärr saknades det en bit. Att en bit fattas är nog en smäll man får ta om man köper ett pussel för 15 kronor på second hand. Dessutom är det viktiga egentligen inte resultatet utan vägen dit. När jag pusslar förlorar jag både tid och rum för en stund.

Efter olika turer hit och dit är nu datorn äntligen hemma igen och alla program är åter installerade. Det gick inte rädda vår hårddisk så min bank med recept gick förlorad. Därför dröjer det innan jag börjar med Veckans recept igen.

Har du något recept du vill dela med dig, maila johanna_sv@msn.com.

RSS 2.0