När jag började blogga gjorde jag ett medvetet val att hålla stor del av mitt privatliv för mig själv. Bloggen blev min frizon. Där jag bara kunde vara Johanna, inte Johanna som är sjuk. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så skönt att det var ingen som frågade hur jag mådde. Slippa en massa frågor. Slippa svara och förklara. Jag kunde välja att visa det jag ville visa.

I slutet av april förra året sade min kropp stopp. Jag hade pressat den alldeles för långt och den sa slutligen ifrån. Och det ordentligt. Jag som alltid har haft mycket runt omkring mig, pluggat, jobbat extra, jobbat ideellt, tränat flera gånger i veckan och haft ett rikt socialt liv, orkade plötsligt ingenting. Ingenting. Att komma upp ur sängen var dagens dagsverke. Några dagar senare fick jag träffa en läkare som sjukskrev mig. Jag fick diagnosen utmattnings-syndrom.

Det var början på en ny resa, en resa som har varit väldigt jobbig emellanåt men samtidigt lärorik. Det är fortfarande tungt vissa dagar, men de dagarna kommer allt mer sällan och med längre mellanrum. Det som hände var nödvändigt. Jag brukar tänka så när livet känns lite extra motigt och när jag vill att allt ska vara som "vanligt" igen. Det är nödvändigt att lära mig att leva på ett annat sätt.

Nu i efterhand kan jag se tecken på var jag var på väg, men just i den stunden var jag totalt oförmögen att reflektera över mig själv, mitt agerande och mina tankar. Jag hade inte lyssnat om någon hade sagt till mig. Jag var inte mottaglig. I mitt liv fanns det inte tid för att reflektera. Jag var inte ens medveten över att jag hade möjlighet att reflektera och välja en annan väg. Jag levde ett liv jag kände att jag inte själv bestämde över.

I mars började jag arbetsträna. Eftersom mina studier var min huvudsysslesättning när jag sjukskrevs har jag ingen arbetsgivare med ansvar att rehabilitera mig in i arbete igen. Jag hamnade därför hos Arbetsförmedlingen och i samråd med dem har jag hittat ett perfekt ställe för mig att sakta komma tillbaka till arbetslivet. Jag jobbar i en second hand butik! För er som har följt min blogg behöver jag väl knappast tillägga att jag trivs ypperligt.

I takt med att jag bloggade mer och mer kände jag mig begränsad över att inte "kunna" skriva om den här delen av mitt liv. Om alla tankar. Om mina framsteg. Om mina snedsteg. Under min paus från bloggen bestämde jag mig att berätta. Jag är mogen att göra det nu. Det var jag inte när jag började blogga i november. Att blogga har hjälpt mig. Mitt självförtroende och självkänsla har påverkats av att inte vara förmögen att göra det jag vill göra. Att kroppen inte lyssnar på det hjärnan vill. Att hjärnan inte gör det kroppen vill. Bloggen har hjälpt mig att veta att jag fortfarande kan! Jag har också hittat tillbaka till kreativiteten som det inte fanns plats för förut.

Under den här resan har jag lärt mig att lyssna på mitt hjärta. Att göra det som är bäst för mig. Inte det som är bäst för någon annan. Jag har rest mig igen. Jag är på väg mot ett mer medvetet och harmoniskt liv. Och den här gången bestämmer jag.

Man lär sig något nytt varje dag finns det ju ett ordspråk som heter. När jag gick i skolan matades vi med ny kunskap varje dag. Det nya blev uppenbart. Men nu? Stundtals känns det som om jag håller på att bli fördummad för att jag inte underhåller hjärnan med samma kunskapsflöde. Nu har jag i veckas tid satt mig ner vid dagens slut och funderat på vad jag har lärt mig idag. Vad visste jag inte igår? Jag insåg att jag fortfarande lär mig massor! Andra sorts kunskaper, varav vissa kanske mer användbara än andra.

Torsdag - jag inhandlade ett par skridskor på second hand. Tjugo kronor gav jag för ett par slitna hockeyrör som är i behov av slipning. Jag drog mig till minnes att mamma sagt något om att man kan slipa dem i sportaffär. När jag kom hem och visade Andreas mitt fynd berättade han, gammal hockeyspelare som han är, att man kan lämna in skridskor på Stadium för slipning. Perfekt!

Apropå nytt år och nyårslöften. Någon dag innan nyårsafton hörde jag en diskussion kring nyårslöften på radion. De enades väl mer eller mindre om att ge nyårslöften var inget de brukade göra, men en av programledarna sade att hon brukade sätta ett tema på det kommande året. Temat bestod av det hon ville att det nya året skulle i för tecken. Jag tyckte det lät fint och i år är mitt tema kärlek. Kärlek både till mig själv och till andra.

Vår familj har slagit slag i saken och i år byter vi inte några julklappar. Vi har sagt att presenter är välkomna året runt istället. När vi hittar något som får oss att tänka på den andre och som vi tror att denne skulle uppskatta ger vi det till varandra då istället för att köpa något halvhjärtat i sista stund bara för att det är jul. I år har vi inga klappar under granen och jag tror att det blir en bra jul ändå.