"Johanna, sen du har börjat att ha gympa med oss har jag inte längre ont i ryggen. Jag har länge haft problem med det."

Jag lever ett betydligt långsammare och mer harmoniskt liv än för två års sedan. All fysisk stress i form av att ha ett späckat veckoschema utan paus och tid för återhämtning eller att alltid vara i ute i sista minuten till en bokad tid är borta. Jag vilar mycket. Jag planerar en aktivitet istället för tre. Jag reflekterar över mitt liv och mina val. För två års sedan kände jag att jag inte bestämde över mitt liv. Att jag tittade ner på tågrälsen, såg händelser ske och aktiviteter passera. Jag var inte med på tåget. Jag var passageraren som sprang till tåget, missade det precis och stod kvar på perrongen med hjärtat i halsgropen.

Jag brottas fortfarande med den psykiska stressen. Stress som skapas inne i huvuvdet av mina tankar och föreställningar. Jag kallar de orostankar. Att inte duga. Att inte hinna. Att inte orka. Tankar som maler, stannar upp en stund och börjar om igen. Det är dessa dagar min stresshanteringsstrategi är extra viktig. De dagar jag känner att allt är möjligt, då sker detta av sig självt. Jag är stark. Jag är pigg. Jag är bra och jag vet vad som är bäst för mig. Tankarna får inte fäste utan rinner av mig. Det är oftast när jag är trött som orostankarna blir mer påtagliga. Då har jag svårt att sortera och överblicka tankarna. Tankarna fastnar, snurrar runt flera varv och påverkar mig. Då använder jag mig av SOAS, en stresshanteringsteknik i fyra steg. Här är ett exempel som jag ofta brottas med.

Situation - tankar eller händelser som ger stressreaktion/er. Jag blir plötsligt så där jättetrött, musten går ur mig och det skapar en rad reaktioner hos mig. Främst tankar som varför är jag så trött? Vad är det för fel på mig? Vad gör jag för fel som blir så trött hela tiden? Ska jag aldrig bli pigg och energisk som jag en gång var? Dessa tankar snurrar runt om och om igen. Jag känner en otillfredsställelse och oro i kroppen.

Observera - i det här steget observerar jag tankarna utan att döma. Jag är alltså helt neutral till mina tankar. Jag brukar föreställa mig att tankarna är löv som rinner ner i en bäck och försvinner ut ur synfältet eller moln som blåser vidare med vinden så att du tillslut inte ser dem. Jag placerar alltså tanken varför är jag så trött på ett löv som låter det rinna iväg. Att lägga tankarna utanför mig själv gör att jag kan urskilja och synliggöra dem. Samtidigt är det en påminnelse om att jag är faktiskt inte mina tankar. Att jag känner mig trött har inget med att göra vem jag egentligen är.

Acceptera - jag säger till mig - ibland högt - att det är okej att känna och reagera som jag gör. Det är okej, Johanna. Jag är snäll och tillåtande mot mig själv. Jag påminner mig om att jag är inte mina tankar och att jag känner mig trött har inget med att göra vem jag egentligen är. Det här steget tycker jag är svårast, men när jag har accepterat att jag känner som jag känner eller att livet är som det är just nu, är det som om tankarna släpper taget. Jag ger dem inget som de kan hålla kvar vid längre.

Svara eller släppa - jag gör ett aktivt val om jag vill svara eller släppa stressreaktionen. Jag väljer alltså om jag ska svara på situationen, det vill säga om tankarna ska få fäste och påverka mig negativt. Jag låter situationen få övertaget. Jag känner mig ledsen, misslyckad och orolig.

Om jag väljer att släppa ger jag tankarna inget fäste. De är inget att bry sig om. Jag tycker det är en otroligt skön känsla att släppa. Det är som om tankarna väger fem kilo styck och när de försvinner blir jag lätt - både i sinnet och i kroppen. Många gånger behöver jag som sagt inte välja att släppa. Det sker i samma stund jag accepterar situationen för det den är.

Vägen till ett mer harmonsikt och balanserat liv har varit lång. Jag har arbetat med att lära mig hantera den fysiska och psykiska stressen varje dag det senaste ett och ett halvt året. SOAS har varit till stor hjälp för mig. Det kan till en början kännas konstlat att se på dina tankar och känslor på det här sättet. Flummigt skulle säkert vissa säga, men genom att neutralt observera och acceptera vad som händer i huvuvdet på dig, ger du faktiskt dig själv ett val att välja hur du ska reagera. Många gånger är stressbeteenden inlärda och vi reagerar per automatik. SOAS har gjort mig medveten om mina känslor och tankar, och hur de i sin tur påverkar mig. Jag är inte på något sätt klar med SOAS, dels för att jag vissa dagar låter tankarna få fäste, dels för att den harmoni ett balanserat och medvetet liv ger, är ett temporärt tillstånd. Att känna inre harmoni kan liknas vid en blomma. Blomman behöver näring för att inte vissna.

Känslorna och tankarna helt min egna. Du har dina egna situationer, upplevelser, tankar och känslor. Vi är olika, fungerar olika och föredrar olika saker. Av samma anledning fungerar SOAS på detta sätt för mig, men kanske på ett annat sätt för dig. Låter SOAS något som skulle passa dig - testa och se om det fungerar för dig. Det kanske är något/några steg du fastnar för - plocka ut dem då och använd dem på ditt sätt. Gillar du inte denna typ av stresshantering alls - låt detta då bara passera. Du är din bästa lärare.

Vi är snabba på att döma oss själva. Att vi inte är tillräckliga. Att vi säger fel saker. Att vi gör fel saker. Att vi lever på fel sätt. Att vi borde göra mer. Tänk om du skulle säga det du tänker om dig själv till någon annan? Att säga till någon du tycker mycket om att denne inte duger som hon/han är? Att aldrig förlåta en vän som har sårat dig? Att påpeka att någon inte är tillräckligt bra mamma/pappa/flickvän/pojkvän/vän? Att bete sig på detta sätt mot någon anses elakt. Att bete sig på samma sätt mot sig själv är av någon konstig anledning helt okej.

Att bo mitt i smeten har sina fördelar. Jag har nära till restauranger, fik, affärer, frisör, matbutik, jobb och skola. Jag har också nära till gröna oaser och en å som slingrar genom stadens myller. Samtidigt som jag älskar stället vi bor på just nu är jag längtansfull. Jag längtar efter en trädgård. Att kunna hänga upp tvätt barfota. Att hämta posten i morgonrocken. Att ha bär och grönsaker i det egna trädgårdslandet. Att spela boll eller kubb på baksidan. Att sitta på altanen och njuta av middagar.



Jag längtar efter att ha skogen runt hörnet. Att ta långa skogspromenader och lyssna på trädens knarrande och djurens läten. Att känna skogens lugn. Att låta Marley springa lös och bli alldeles tokig av lycka. Att plocka svamp och blåbär.



Jag längtar att plocka blommor på ängen och sätta i vas. Att ha ängsblommor i varje rum.



Jag längtar efter att ta morgondopp i sjö eller hav. Att hålla huvudet kallt under vattnet. Att hoppa från höga klippor. Att kasta bollar till en ivrig och badglad hund. Att höra båtar komma puttrande.

På ett sätt fasade jag för den här sommaren. Andreas skulle jobba sex veckor i Skövde och jag skulle bo själv i Göteborg under den tiden. Innan denna sommar hade vi endast varit ifrån varandra några fåtal dagar under de ett och ett halvt år vi har varit tillsammans. Så att inte ses någonting under fem dagar i rad är en evighet för oss.

Samtidigt kände jag långt där inne att det här är precis vad jag behövde. Jag behöver se att jag klarar mig själv. För mig var det ett skrämmande steg ut i det okända. Från att vara mer eller mindre beroende av att ha Andreas nära, till att helt plötsligt stå själv inför livets händelser. Det är inga häpnadsväckande saker jag pratar om utan det handlade om att klara av vardagliga ting som att städa, tvätta, handla och laga mat själv. Sådant som jag vet att Andreas fixar när min ork inte finns. Att se till att jag kommer upp till jobbet på morgonen oavsett hur trött jag är. Att inte ha Andreas att luta mig emot när jag blir så där ohanterligt trött eller ledsen. Nu hade jag ingen annan att förlita mig på än mig själv.

Det var fruktansvärt de första dagarna. Att mötas av en tom lägenhet och veta att den kommer att förbli tom tog knäcken på mig. Jag bröt ihop och kom igen. För även hur outhärdligt det var de där dagarna, visste jag att det är precis det här som jag behöver för att resa mig ytterligare. Och jag klarade det! Jag står nu på mina egna ben och det i ett annat tempo än förr. Ett tempo med betydligt mindre press och stress. Är det smutsigt på golvet torkar jag lite på måfå med en trasa. Har jag varken lust eller ork att laga mat, köper jag något att äta. Är tvättkorgen full trycker jag lite hårdare och får ner lite till.

När jag inte hade någon trygghet i mig själv fann jag den i Andreas. Då var det en nödvändighet för att tillfriskna. Nu är det förrädiskt att leva genom någon annan på det sättet. Vi är vi, ibland. Andreas är alltid Andreas. Och jag är alltid jag.

I veckan som gick var jag på besök hos Sara i sin nya mysiga lägenhet. Istället för en blomma hade jag mig smultron. Det var en underbar sommarkväll och vi satt ute på balkongen och pratade. Tiden bara rann iväg så som den gör när jag är med någon jag tycker om.

Någon gång under min sjukdomstid sa min pyskolog att när man hamnar i en situation som jag hade hamnat i kommer vänskapskretsen att sållas. Att jag kommer att behöva välja bort vänner som tar mer energi än de ger, så kallade energitjuvar. Att vänner kommer att försvinna. Att vänskapen tröttas ut och rinner ut i sanden, så som det kan göra när ena parten varken vill eller orkar ses. Att de riktiga vännerna kommer att urskiljas. Vet ni vad det förunderliga och härliga är? Att jag har kvar varenda en. Varenda en! Tack underbara ni.

Tack för era fina ord efter att mitt inlägg Att resa sig. Mitt beslut att berätta känns fortfarande helt rätt. Jag behöver inte undanhålla saker när jag skriver på bloggen. Jag kan vara ärlig. En befrielse.

Det är så många drabbade av utmattningssyndrom, den nya folksjukdomen. Alla känner någon eller känner någon som känner någon. Samtidigt pratas det så lite om det. Jag har inte heller velat prata om det. Jag har som sagt tyckt det varit jobbigt när jag har fått frågor om hur jag mår, vad jag gör och så vidare. I början handlade det nog mest om en acceptans från min sida, jag hade inte erkänt för mig själv var jag faktiskt hade hamnat. Vart jag hade drivit mig själv till. Nu på senare tid när jag orkar träffa vänner och vara ute bland folk handlar det många gånger snarare om en rädsla för hur omgivningen ska reagera om jag berättar vad som hänt. Och hur kommer jag i min tur reagera på hur omgivningen reagerar? Ibland gör jag ett medvetet val att inte berätta. Ibland skulle jag vilja men vågar inte. Jag har upplevt att det är lite tabu att prata om utmattning, panikattacker och ångest, egentligen alla typer av psykiska besvär. Att det är inget man pratar om. Något man hyschpyschar om.

Jag tror att alla parter skulle tjäna på om utmattningssyndrom diskuterades. Vad händer i kroppen? Vad händer med psyket? Hur känns det? Den drabbade skulle finna en tröst i att inte vara ensam och lättare få svar på frågor som man idag till stor del själv får söka svaren efter. Omgivningen skulle få en annan förståelse. Idag tror jag att många är rädda för att säga och att göra fel. Att man inte vet hur man ska bete sig. En öppenhet kring fenomenet skulle ta bort tabun!

Öppenhet och diskussion handlar också om att samtala kring och reflektera över det liv vi lever. För vad är det för liv som resulterar i att människor tappar ork och livslust? I dagens samhälle belönas arbete och prestationer. Sådana saker som i för stor mängd leder till att människor hamnar i sjukskrivning. Att inte arbeta är skamligt. Att vara sjuk är skamligt. Är det så här vi vill att det ska vara? Vi måste börja prata om hur det är och hur det ser ut. Diskutera. Lyssna. Prioritera. Reflektera. För vad är det för liv vi vill leva egentligen?

Så är det något du undrar över, fråga! Jag svarar så gott jag kan.